Sport

David Elm: ”Jag kände mig förlorad. Även utanför planen kom verkligheten ikapp mig.”

Sport ,
Foto:

Rädd?

Jag?

Aldrig!

Jag hade aldrig fått den frågan tidigare. Och egentligen fick jag inte den nu heller, i stället kom den till mig i form av en tanke. Och sedermera blev den också reflexmässigt besvarad någonstans inne i mitt huvud - naturligtvis inte. Jag har aldrig varit rädd på en fotbollsplan. Aldrig någonsin. Inte förrän en dag i augusti, då jag skallade ihop med någon och allt förändrades. Jag minns inte mycket av själva smällen, men jag minns den tuffa tiden efteråt. Hur mycket jag tvingades avstå, tröttheten som aldrig tycktes gå över och hur mycket familjen påverkades av att se mig i ett sådant skick.

Någonstans i mitt enfaldiga huvud trodde jag att jag lämnat allt det där bakom mig vid det här laget. Att problemen skulle vara över och att smällen skulle stanna vid att vara just det - en smäll. En av många. Och rent fysiskt har det känts bra. Kroppen har varit i fin form och vid en MR av hjärnan syntes inga spår av blödningar eller ärrbildning.

Men en kamera kan inte visa det som sker på ett mer abstrakt plan, och i mitt fall hade något hänt, något som tog mig flera månader att inse.

Jag hade blivit rädd.

Några månader efter hjärnskakningen fanns jag med i truppen mot Gefle och Göteborg. Såhär i efterhand misstänker jag att det fanns ett större symboliskt värde i den uttagningen än vad det gjorde rent fotbollsmässigt. Jag skulle göra det som en kapten ska göra. Peppa, bidra med energi och försöka ingjuta mod. Jag vill gärna tro att jag lyckades med åtminstone något av det för jag minns att jag var väldigt imponerad över hur gruppen slöt sig samman och löste situationen. All heder till mina lagkamrater.

I december startade vi sedan upp en ny säsong och i ruset av all revanschlusta kände jag mig motiverad, pigg och stark.

Jag märkte dock ganska tidigt att det fanns en väsentlig skillnad mot tidigare år och även om det inte var någonting jag reflekterade över just då så fanns den ändå där och gnagde.

Rädslan.

Jag var rädd. För närkamper. För motståndare. För medspelare. För bollen. Allt och alla som befann sig i närheten av mig upplevdes som potentiella hot mot mitt "sköra" huvud.

Ett träningsläger i Portugal kan innebära en massa olika saker. För mig innebar det en vändpunkt och flera avgörande insikter. All ledig tid som jag hade i början av lägret, som en direkt följd av den sjukdom kroppen brottades med, gav tid åt reflektion och eftertanke. När jag väl insåg att det var rädsla jag kände, skämdes jag och beslöt mig för att försöka komma ur det på egen hand. Att inte visa någonting. Samtidigt hade jag upplevt att jag inte var mig själv på fotbollsplanen. Jag var någon annan. En spelare utan riktigt identitet. Utan mitt fysiska och uppoffrande spel hade jag inte mycket kvar. Jag kände mig förlorad. Även utanför planen kom verkligheten ikapp mig och jag insåg att det min fru Minna hade sagt, om att jag inte riktigt känts som mig själv den senaste tiden, förmodligen inte hade varit taget ur luften.

Jag behövde hjälp och ett första steg var redan taget när jag insett hur det låg till. Nästa steg var betydligt tuffare - att våga erkänna det för någon annan.

I förra veckan kände jag att det var dags. Jag valde en god vän, som nu också fungerar som assisterande tränare, Henrik Rydström. Jag var nervös. Kanske inte så mycket över hur han skulle reagera, jag var tämligen säker på att det hade märkts på mig, utan mest över tanken på att visa mig sårbar. Jag har aldrig varit speciellt bra på det. Men den här gången var jag rak och ärlig. Han förstod och bekräftade att det hade funnits misstankar om att allt inte stod riktigt rätt till. Efteråt kändes det bra. Jag var lättad. Som om en tung börda plötsligt lyfts från mina axlar. Dagen efter fortsatte jag med Peter Swärdh, Thomas Andesson Borstam och Kjell Svensson. Sedan spelartruppen. Alla behövde de få veta hur jag upplevt de senaste månaderna, varför jag varit en spillra av mig själv på fotbollsplanen och hur det kom sig att jag svajat en del humörmässigt. Peter och jag kom överens om att jag skulle träna på som vanligt, vilket också var min önskan, och se det som en del av en process. Att ändå utsätta mig för situationer som gör mig rädd känns som en naturlig väg för att nå tillbaka. Om än i min egen takt. Däremot finns det just nu ingen anledning att försätta mig i matchsituationer. Matcher innebär att jag ställs i situationer där jag inte kan ha kontroll över skeenden omkring mig och motståndare visar kanske inte alltid samma hänsyn som en lagkamrat gör. Så för nu, och en tid framöver, blir det uppehåll i "matchandet" för min del.

Med tanke på hur livet efter hjärnskakningen blivit och det arbete som ligger framför mig har jag bestämt mig för att lämna positionen som lagkapten. Mitt fokus måste helt och hållet få ligga på mig själv, min återhämtning, och därför får jag i det här läget göra det som är bäst för både mig själv och föreningen - nämligen att med varm hand lämna bindeln vidare till någon annan. Ett tufft men likväl nödvändigt beslut. Jag har känt en stor stolthet över att få bära lagkaptensbindeln i en förening som har betytt enormt mycket för mig genom åren.

Det kanske låter som att jag är på väg att sluta med fotbollen. Så är det inte. Jag har stött på en hel del uppförsbackar i min karriär och lyckats ta mig upp för de allra flesta. Det är målet den här gången också. Jag vill tillbaka till den spelare jag var och jag är fullt övertygad om att jag kommer att kunna ta mig dit om jag bara fortsätter att jobba hårt. Ibland behöver man bara ta ett steg tillbaka för att kunna ta två framåt.