Politiken är en individuell tävlan i mygel

Carl Kjellin ,
Insändarskribenten associerar till SVT:s På Spåret när han skriver om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt.
Foto:TT
Insändarskribenten associerar till SVT:s På Spåret när han skriver om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt.

Vart är vi på väg? Kristian Luuk ställer frågan på fredagskvällarna. En fråga symtomatisk i vår tid. Eller rättare sagt - har varit i alla tider.

Frågan ger sömnlösa nätter när jag läser Daniel Suhonens bok om Oskarshamnssonen Håkan Johults politiska ambitioner. Politik betyder statskonst, men är inte vad den varit. Vad vi får uppleva är att dagens folkstyre utvecklas i en konst där allt ser ut att malas ihop i en enda märklig kompott bortsett från höger/vänsterytterligheter som kompotten inte vill ta i.

I socialdemokratins begynnelse var det naturligt att kämpa för ett rättvisare samhälle. En process som var nödvändig och varit lyckad kanske för bra. (Nu talas det om att bekämpa barnfattigdom).

Under rättvisans namn har det vuxit fram lagar av allehanda slag, avsedda att gynna rättvisan. En är tryckfrihet som i vissa sammanhang dock får missbrukande konsekvenser, men som på det hela taget är nödvändig i ett rättvisesamhälle. Det är nog tack vare denna som det har varit möjligt att skriva ett så avslöjande alster som boken om Håkan Juholt.

Det var bättre förr brukar det heta. Kanske logiskt för oss som är födda på 30- och 40-talet. Det är ju på det viset, att i livets olika förebilder och göranden har varje generation sina ideal om hur saker och ting bör hanteras. Sverige styrdes då av fem partier som inte medgav speciella närmanden till varandra. Med utveckling följer dock större bredd och det blir naturligt med flera åsiktsriktningar, men också att vissa samarbeten skapas. Resultatet blir emellertid inte alltid som man tänkt sig. Boken om Juholt visar hur det inom ett parti utvecklas olika grader av åsikter och att olika personer påverkar olika mycket, oftast beroende på viljan att utöva makt.

Åsikten att politik inte längre är statskonst utan girighet är inte långt borta. En utveckling som började någon gång kring 1970-80-talet då makteliten i genomsnitt tjänade 4,9 gånger mer än industriarbetare. En differens som sedan dess har vuxit lavinartat. Socialdemokratins ambitioner till rättvisa är inte längre att kämpa för rättvisa. Och högersidans värnande om borgerskap är heller inte det viktiga. Båda sidor stretar mot samma mål nämligen jobb som ger maximal förtjänst. Det märkliga i sammanhanget är att girigheten även smittar av sig till personer i 60-70-årsåldern, vilka egentligen förväntas ha principen rättvisa som rättesnöre. Och bland alla de kontroverser, missförstånd och baktaleri som Juholtberättelsen återger, framgår det att Håkan Juholts strävan efter partiets grundteser inte är vatten värt.

Samtidigt är det också så, att pressen har hittat en guldgruva. En källa att ösa ur för sensationsnyheter som ger större upplagor, och som blåser ännu mer näring i händelseförloppet. Grävande journalister brukar man säga. Publicister som har som uppgift att gräva fram sanningar, som dock gärna blir glidande när riktiga sanningar inte finns. Inte ens Riksdagsförvaltningen har haft regler för vad som gäller vid så kallat dubbelt boende, men har ändå hänvisats till som sanning.

På det hela taget är politik inte längre statsmannakonst, utan är mera en individuell mygeltävlan om de finaste uppdragen - de uppdrag som ger mest i plånboken. Om sådant kan vi också tolka vissa skeenden i vårt närområde. Runo Hageberg redovisade den 17 januari ett räkneexempel som verkar vara mer "klia varandra på ryggen" än normal statsmannakonst.

Som sagt, vart är vi på väg?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.