• KOMMENTERA
•      

Justitekansler Göran Lambertz, professorerna och rättsordningen

Debatt 2007-01-22 | Uppdaterad 2007-10-05

Justitiekanslern Göran Lambertz har startat en mycket intressant debatt om vår rättstrygghet, även om kritik tidigare uttryckts i juridisk litteratur. Det anmärkningsvärda är att en hög tjänsteman som Lambertz har formulerat kritiken och inte några rättslärda.
Man må tycka vad man vill om Lambertz med avseende på person, juridiska anslag och politiska profil. Men skall man namnge någon högt uppsatt i statens tjänst som är inkompetent och missbrukar sin makt, så kommer dock inte Lambertz inom mitt synfält. Andra – lätt politiskt korrupta – kommer raskare i sinnet. Lambertz har varken ruinerat JK-ämbetet eller svensk rättsordning. Helt andra personer och krafter står för sådant.
Undermåligheten mäts i förhållande till Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna och till en kontinentaleuropeisk tradition såsom denna kommer till uttryck i EG-rätten. Det är ganska uppenbart att Lambertz utifrån sin position får ta del av det sämsta som svensk rättsordning producerar. Det vore tjänstefel från hans sida att inte ta upp detta till diskussion och försöka göra något. Även justiteombudsmannen Mats Melin, som verkat vid EG-domstolen, har levererat frän kritik.
Att Lambertz drar fram ett ökat antal resningsärenden med frikännande domar, där polis, åklagare och domstolar inte fungerat kan inte lättvindigt negligeras. Ytterligare tyngd fås när vi går till svenska förvaltningsdomstolar. Där lider rättillämpningen av besvärande brister – särskilt oförmågan att korrekt tillämpa artikel 6(1) i Europakonventionen, om att alla förvaltningsbeslut skall kunna överklagas vid opartisk domstol. Således de mest grundläggande reglerna för en domstolsprocess. Sverige är i förhållande till sin folkmängd överrepresenterat beträffande antalet förlorade mål i Strasbourg, och de flesta målen rör just artikel 6(1).
Så sent som 2005 fann länsrätten i Uppsala att kommunalbesvär inte omfattades av denna skyddsregel. Målet ligger i regeringsrätten. Det finns mängder av besvärande förhållanden, till exempel en länsrätts prövning av försäkringskassans så kallade omprövningsbeslut. Flera mål av detta slag är på väg till Strasbourg.
Göran Lamberz’ kritik går dock mycket djupare än så, eftersom vad han i grunden har ifrågasatt är det mentala tillståndet hos den svenska domarkåren. Därav den upprörda kritiken!
Det är uppenbart att domarna sätter standarden för vad som kan accepteras ur kvalitativ synpunkt, när det gäller polisutredningar och åklagares framställan. Låga krav hos domarna ger dåliga polisutredningar. Här kommer naturligtvis sexualbrotten särskilt i blickpunkten med alla amatörmässiga psykologer, vars ståndpunkter domstolarna oftast helt sväljer. Den gamla satsen om att det är värre att en oskyldig döms än att tio brottslingar går fria gäller tydligen inte numera.
De svenska domstolarna har aldrig haft någon självständig ställning, och man skall inte glömma bort att under 1809 års regeringsform hade kungen två röster i Högsta domstolen. I propositionen till regeringsformen 1974 hade departementschefen det svårt med att klargöra domstolarnas roll, ty han såg både förvaltning och domstolar som verkställare av den politiska makten. Det är naturligtvis ett oskick att domarna för sin befordran kommer och går i kanslihusets svängdörrar för lagstiftande verksamhet mellan de olika domaruppdragen. För riktigt flitiga insatser belönas de med de högsta domarämbetena.
Det är inte utan att man kan tala om att dessa blivit ”miljöskadade” under resans gång, då lagstiftarens perspektiv genomsyrar tänkandet även som domare. Låt professorerna hjälpa regeringen med lagstiftningen, och lämna domarna ifred med att döma!
De svenska domarna är utpräglat osjälvständiga och följer slaviskt alla förarbeten oaktat kvalitet, istället för att hålla sig till lagtext och konvention. Det blir oerhört svårt för domare att säga att lagtexten inte håller måttet i förhållande till konventionen eller regeringsformen och därmed sätta lagens tillämpning åt sidan. Oberoende domstolar har aldrig varit ett socialdemokratiskt intresse – de har ju kunnat sätt käppar i hjulen för den politiska makten. Domarna verkar alltså under inflytande av denna miljö och kan som kollektiv inte helt lastats för bristerna.
Utgångspunkterna har dock ändrats med Sveriges inträde i EU och Europakonventionens införlivande med svensk rätt. Det finns nu utrymme för förändringar, och visst har EG-rätt och konventionen medfört vissa. Men rättssäkerheten kan inte vänta. Det skrattas ju lätt åt italiensk rättvisa. Men skillnaden mellan den italienske domaren och den svenske är att den förre mycket väl vet vad som gäller enligt Europakonventionen, även om några låter sig korrumperas av pengar och makt, medan den svenske känner inte till de rättsstatskrav som artiklarna ställer. Svenska domare är alltså endast systemkorrupta!
Dessa rättsliga och politiska förhållanden har diskuterats av jurister under årtionden utan synbara resultat. När justiekansler Lambertz tar sig för att granska systemfel i brottmålen och vågar sig ut i debatten, är detta därför endast mer än välkommet, även om han kanske inte alltid har rätt eller synpunkter kan läggas på hans stil.
Något ojuridiskt kan man väl bara säga: JK Göran go!
Göran Lysén

• KOMMENTERA
•