Nöje & Kultur

Nationalteatern bjöd på nostalgifest

Nöje & Kultur Artikeln publicerades
Foto:

Nostalgi, ett härligt svenskt ord. Enligt nationalencyklopedin betyder nostalgi ”sorgsen men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat.”

När Nationalteatern en fullständigt makalöst härlig julikväll går upp på scenen i Borgholms slottsruin är det just nostalgi de runt 3 000 personerna i publiken, varav det stora flertalet är 45+, minst, förväntar sig.
Rockkonster kan vara högst varierade. Men de som sökt sig till Borgholm för att lyssna till och njuta av Nationalteaterns Rockorkesters sommarturné förväntar sig vare sig nyskapande eller överraskningar.
De förväntar sig, just det, nostalgi.
Och publiken får precis det de önskar. Det känns nästan lite overkligt att konstatera att vi i publiken sommaren 2014 hoppar, klappar och skrålar med till låtar som faktiskt släpptes under 1970-talet, Livet är en fest - 1974 och Barn av vår tid - 1978.
Men det spelar inte någon roll när Nationalteatern just denna afton bjuder på en stundtals rent magisk afton. De goa gubbarna i bandet med Ulf Dageby och den alltid lika härlige Nikke Ström i spetsen är på ett strålande spelhumör.
Att sedan både Mattias Hellberg och Matilda Sjöberg, vilken underbar Hanna från Arlöv, är sångare som lyfter helheten gör ju inte saken sämre.
Gamla klassiker som Kolla kolla, Barn av vår tid och Vi Fortsätter att spela rock n' roll har lite nya arrangemang är lite "gungigare" än orginalversionerna och får publiken att inleda den allsångsafton konserten förvandlas till.
Det är riktigt rörande att se damer och herrar en bit över 50 i finaste sommarkläderna med något förtjust ungdomligt i blicken skråla med i textraderna:
"Jag spydde i en rännsten, blev utskälld av en snut
Men glöm din värk i hjärtat och glöm ditt kneg min vän
För snart så är det fredag, då försöker vi igen."
För när Nationalteatern efter dryg 90 minuter lämnar scenen efter att ha avslutat med Speedy Gonzales är det inte svårt att slå fast. Vi svenskar älskar allsång. Det spelar liksom inte någon roll om det är låtar av Taube, Lundell eller Dageby.
Att få ge sig hän, att sjunga/skråla/skrika är ren glädje.
Och glädje, det är känslan man tar med sig hem från Borgholm. Det är bara att hoppas att Nationalteatern fortsätter många år till. För även om bandet fortsätter spela rock'n'roll så stämmer definitivt inte frasen "men vi håller på att dö"!
Nationalteatern lever och engagerar även 2014.