• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Jag har ansiktsdyslexi

Ditt Oskarshamn 2009-05-28 | Uppdaterad 2009-05-28

Jag tänker på den reporter på Expressen, som gjort århundradets tabbe genom att ta fel på LO-basen Wanja Lundby-Wedin och en helt okänd kvinna som bara råkade gå förbi på gatan där reportern satt på lurpass utanför Wedins hus.
Den okända kvinnan, vars enda misstag var att ha samma frisyr som Wedin (av en slagfärdig bloggare kallad Förbjudna Frisyren), hade nog lätt att hålla sig för skratt när hon hamnade på förstasidan i Expressen under rubriken ”Wanjas utbrott”, bara för att hon sagt att hon inte ville prata med någon journalist.

Men jag får kalla kårar längs ryggraden när jag tänker att det kunde drabbat mig, eftersom jag liksom den – förmodligen – numera arbetslöse journalisten lider av svår ansiktsdyslexi.
Den kommer i skov, denna åkomma som många gånger fått mig att vilja försvinna ner i ett hål i marken när för mig helt okända personer kommer fram och hälsar och jag själv krampaktigt försöker komma ihåg vem personen är, var jag sett vederbörande och hur jag ska kunna fejka att jag självklart känner igen honom/henne.
Än så länge känner jag gudskelov igen folk som ingår i min närmsta krets, som till exempel min närmaste arbetskamrat, min man, mina barn, mina fyra kusiner och min svärmor.
Vår terrier känner jag också igen, men däremot står jag handfallen om jag möter någon person på gatan som jag dagligen stannar till och pratar med – när den människan har med sin hund. Saknas hunden kan hjärnan klicka och jag kan för mitt liv inte minnas var jag sett människan.

Risken att råka ut för detta i jobbet är överhängande. Bland annat minns jag en kvinnlig toppolitiker i Oskarshamn som för inte så länge sedan stirrade oförstående på mig under en presskonferens.
– Ursäkta mig, jag hörde inte vad du hette, sa jag med pennan i högsta hugg när vi pratat en stund.
– Förlåt? sa kvinnan oförstående och vände sig från mig i tron att jag tilltalat någon annan.
– Jo, jag undrar bara vad du heter nu igen, sa jag medan svettpärlorna började tränga fram i pannan eftersom jag förstod att jag borde veta vem hon var.
Samtidigt insåg jag vem hon var och att jag träffat henne ungefär 50 gånger, och dessutom för bara några dagar sedan. När hon kyligt hasplade ur sig sitt namn var jag redan på väg att generat krypa därifrån.

Det finns visserligen sätt att mildra effekterna av den här typen av tabbar. Man kan till exempel låtsas att man skojar:
– Ha ha, det där gick du väl inte på? Det är klart att jag vet vad du heter...eh..eh.. och hoppas på att offret själv nämner sitt namn.
Man kan också försöka verka sjukligt nitisk.
– Hur är det du stavar ditt namn nu igen?
...och när personen stavar sitt förnamn, säger man bara
– Ja, det vet jag, men EFTERNAMNET?

Min stora fasa är dock att behöva ta till det här med någon som har allt för lättstavat namn. Att stå och fråga kommunalråden Roland Åkesson eller Peter Wretlund hur de stavar namnet känns inte bra. Men man kan ju alltid skylla på att man har vanlig dyslexi, och inte ansiktsdito. Å andra sidan har jag nog redan fått sparken den dag jag inte känner igen dessa två herrar.
Och då hittar jag troligen inte heller till arbetsförmedlingen.

Eva Bergquist Andersson
eva.bergquist.andersson@ot.se
Telefon: 0499-48322

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: