Debatt 2006-04-27 | Uppdaterad 2007-10-05
Hur skall DNA-tekniken användas på ett sätt som bevarar integriteten? Att tekniken har stora fördelar för brottsbekämpningen sågs senast när en person misstänkt för att vara den så kallade Hagamannen i Umeå nu häktats genom identifiering med hjälp av DNA-tekniken.
Debatten har förts sedan mordet på Anna Lindh. Då började diskussionen om kriminaltekniska DNA-tester och nationella DNA-register över medborgarna.
Enkelheten är i nationella register har varit lockande: alla är med och man slipper svåra gränsdragningar. Då den kriminaltekniska användningen av DNA-tekniken alltid tas upp efter upprörande rättsfall, är det viktigt att hålla huvudet kallt och tänka långsiktigt kring teknikens nytta och möjliga integritetskränkningar.
PKU-registret vid Huddinge sjukhus är en biobank som innehåller blodprover främst från de som fötts i landet efter 1975. Avsikten med registret var att forska kring en svår genetiskt betingad sjukdom (fenylketonuri). I enlighet med lagen, så skall proverna lämnade där brukas för forskning enbart.
Huddinge sjukhus lämnade ut ett prov från den huvudmisstänkte i Anna Lindh-mordet till polisen. Sedan dess har PKU-registret varit utsatt för påtryckningar om att det borde öppnas vid varje tillfälle som något hemskt har skett. I samband med flodvågen i Asien så beslutade riksdagen snabbt att öppna det, men trots det identifierades ingen kropp. Polisen fick inte tillstånd att köra sina DNA-prover på Hagamannen mot PKU-registret, trots idoga försök. Den personliga integriteten för dem som lämnat blod till PKU sågs viktigare, klokt nog, då brottsundersökning inte är PKU:s uppgift, men det är oroväckande att det finns försöka att göra PKU till ett nationellt register bakvägen.
Antalet tagna DNA-prov i utredningar har ökat markant. År 2005 gjordes 4 000 DNA-prov. Hittills år 2006 har det gjorts nästan lika många, en fyrdubbling. DNA bör ses som ett komplement i de flesta fall, då det är ett statistiskt och sannolikhetsbaserat bevismedel och man behöver ha andra bevis som pekar åt samma riktning som DNA-beviset. DNA-spår används faktiskt oftast för att frikänna från misstankar och för att bekräfta någons oskuld.
Det är bra att oskyldiga frikänns, men det finns tyvärr anledning att misstänka att den stora entusiasmen beror på att beslutsfattare hoppats finna ett nytt undermedel, på samma sätt som fingeravtryck en gång antogs vara. Men brottsligheten anpassade sig till tekniken, och kostnaden för registersökningar kan vara för hög i många fall.
Förbättrar DNA-tekniken tryggheten i samhället för medborgarna? Det är förtroendeingivande att tekniken kan ge tydligare bevis, men förutom en viss anskräckande effekt på vissa grupper kan den inte förhindra den vardagsbrottslighet där polisens uppklarandegrad är mycket låg.
Ett lämpligare skydd för de som fruktar våldtäkter skulle vara brottsförebyggande åtgärder och att legalisera peppar- och tårgassprejer.
DNA-register som redan finns i sjukvården har insamlats för andra syften än polisarbete, och biobankslagen skyddar prover mot användning utan direkt givet informerat samtycke.
Risken med DNA-tekniken är inte tekniken i sig, men hur man utformar användningen av den. Nuvarande politik verkar gå mot ett ständigt öppnande av alla andra DNA-register när något har hänt. Det kan öppna för godtycke och oklara rutiner. Därför måste man stå fast vid att separera registren efter deras syften, brottsregister är brottsregister och forskningsregister är forskningsregister.
Vad regeringen borde betona är tydlighet för att vi skall kunna ge vårt informerade samtycke och redovisningsbarhet för att kunna hålla beslutsfattare direkt ansvariga. Det vore önskvärt att riksdagen vid debatten den 26 april om den nya lagen för genetisk integritet tar fast på detta.
Då skapas ett förtroende för användningen av DNA-register och vi kan dra nytta av teknikens fördelar fullt ut.
Waldemar Ingdahl









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA