Nöje & Kultur

"De sa att de hette Bon Jovi"

Nöje & Kultur Artikeln publicerades

GAMMAL I GEMET. Han har gjort över 3 000 spelningar, medverkat på ett 100-tal skivor, varit med i förband åt Mötley Crüe och Bon Jovi. Hempo Hildén har en hårdrockshistoria få känner till.
Det började redan på 60-talet, när Beatles- och Rollings Stoneseran var som störst. Det var då han och hans familj lämnade Finland och flyttade till Sverige och Söderhamn.
- Mina föräldrar skildes och morsan började plugga i Uppsala. Så hon liftade ner, stannade hela veckorna och kom hem på helgerna. Hon hade rätt dåligt samvete för att hon lämnade mig och mina systrar själva, så hon hade en singel med sig varje gång hon kom hem. Så jag fick Beatles, Stones, Little Richard, Elvis och en hel del jazzplattor. Då var man rätt poppis bland polarna, minns Hempo.
Det var också så intresset för musiken väcktes och för att spela trummor.
- Morsan sa att trummisar alltid fick mycket tjejer. Det var nog därför jag började, skrattar Hempo och slänger bak det långa hårsvallet som envist faller över ansiktet.

Vid 13 års ålder bildade han och några kompisar bandet Why som härjade fritt på ungdomsgårdarna i Söderhamn. Genom sin pappa, som var journalist i Stockholm, fick han fribiljetter till de stora konserterna som Rolling Stones och Beatles.
1968 splittrades Why och Hempo fick jobb som trummis i Splash.
I proggrörelsens vagga lärde han sig förvisso udda taktarter men förlikade sig aldrig med den, i hans tycke, hurtiga musiken. Åren gick och Hempo fortsatte spela med diverse artister. Fram till 1983 jobbade han med bland andra Magnus Lindberg, Pugh Rogerfeldt och medverkade på Magnus Ugglas låt Johnny Rocker. Och även om det är svårt att tro när man ser honom i dag, gjorde han under den tiden också inhopp i dansband. Som Thorleifs. Så kom vändpunkten. Hempo fann det han gillade - hårdrocken.

Med 600 shower med Pugh i bagaget blev han trummis i bandet Trash 1983. Första skivan sålde tillräckligt bra för att det amerikanska bolaget Atlanic fick upp ögonen för de svenska hårdrockarna. Dessförinnan var det bara ABBA som legat på det skivbolaget.
Andra skivan ledde till att bandet medverkade i det engelska TV-programmet Tube,
i samma program som Motörhead.
- Jag mötte Lemmy utanför när han stod och drack whiskey. Han hade en ficka på jeansvästen, hans fru hade sytt dit den så det skulle få plats en flaska, skrattar Hempo.
Tv-programmet ledde till första spelningen
i USA, som förband åt ett annat band.
- De sa att de hette Bon Jovi. Vi hade aldrig hört talas om dem. Men det blev bara fyra spelningar sen fick vi kicken. Deras manager tyckte vi var för bra. Det är otroligt vanligt i USA att de gör sig av med bra förband, för de stjäl för mycket uppmärksamhet från huvudbandet, menar Hempo.

Men Trash gick det ingen nöd på. Kort därefter hamnade de istället som förband åt Mötley Crüe. Efter ett antal spelningar genom det stora landet i väst, splittrades Trash efter att gitarristerna blev osams 1987. Över några brudar, enligt Hempo. Hempo återvände till Stockholm, besviken över att Trash splittrats.
Men så fick han nys om att John Norum tänkte lämna pudelrockarna i Europe. Och på den vägen blev Hempo så Norums följeslagare ett par år. Senare blev de båda erbjudna plats i bandet Dokken. Men Hempo blev inte långvarig.
- Det var ju Jonte (John Norum, reds. anm) de ville åt. Det blev väl för mycket med två svenskar i bandet antar jag.
Men Norum hade kontrakt på ytterligare en soloplatta som skulle spelas in i Los Angeles. På plattan skulle Glenn Hughes, sångaren i Deep Purple, bidra med text och sång.
- Han gick på kokain och kom för sent till studion varje dag. Och då ska man veta att en studio i L.A. kostar cirka 1 500 dollar i timmen. Skivbolaget fick till slut nog och skickade Glenn till Betty Ford-kliniken för avvänjning
i två och en halv månad. Allt var i princip klart för inspelning, så Jonta och jag bara drog omkring på Venice Beach i över två månader, säger han och tar för åttionde gången undan hårsvallet.

Där bekantade han sig även med Ray Manzarek, gitarrist i The Doors, som bland annat bjöd in honom till sitt hus i bergen.
- Hans fru bjöd alltid på mystiska kakor som smakade skitskumt, minns Hempo.
Många kända namn har passerat honom. Han har spelat med Slash, tidigare gitarrist
i Guns?n?Roses, av en tillfällighet träffat på Gladys Knight på en klubb i Chicago och träffat Judas Priest när de repade i Fryshuset
i Stockholm. Han har hunnit med en del. Och enligt honom är det långt ifrån slut.



DE TIO MEST BETYDELSEFULLA ALBUMEN
Anders Waldemarsson är musiklärare och musiker, ständigt aktuell som basist
i Groover och Painkillaz' samt i tributbanden Unmasked (Kiss) och Billion Dollar Babies (Alice Cooper). åXå konsulterade honom i jakten på de mest betydelsefulla hårdrocksskivorna.

# Kiss Alive II (1977): ”Ett måste. Låtarna, många från Destroyer, är både snabbare och råare live. Det låter mäktigt och stort - och som om det är miljontals
i publiken.”

# Accept Balls to the wall (1983): ”Otroligt hård. Från första takten till sista. Gitarrljudet här har kopierats av i stort sett varenda hårdrocksband. Om Tony Iommi är gitarriffens Gud, är Wolf Hoffman i Accept åtminstone Guds son. Att alla spår håller klass var uppskattat på den tid det bara fanns vinyl. Då körde man skivan rakt igenom.”

# Queensrÿche Operation: mindcrime (1988): ”En modern version av 1970-talets konceptplattor. Men inga progressiva band lyckas så väl som Queensrÿche. Körarrangemangen är grymma och storyn håller ihop, både låt- och textmässigt. Denna skiva kräver lite av lyssnaren och visar att man ska ge alla plattor mer än en chans.”

# Judas Priest Defenders of the faith (1984): ”En viktig skiva av ett viktigt band. Homogen skiva med en stämning och en känsla jag verkligen gillar. Gruppens stämsolon och uppriktiga musik i kombination med läderimagen gör att Priest måste nämnas.”

# Iron Maiden Piece of mind (1983): ”Grabbarnas band och grabbarnas låtar. Jämn från början till slut med The trooper och Revelations som toppar.”

# Metallica Master of puppets (1986): ”Tro det eller ej – Metallica har varit bra. Så ibland undrar jag om inte styrkan trots allt sitter i håret. Metallica låg alltid steget före och ledde utveckling. De spelade som andra fast snabbare, hårdare och mer tekniskt. Texterna hade innehåll och arrangemangen imponerar.”

# W.A.S.P. W.A.S.P. (1984): ”Ännu en skiva från guldåret 84. En logisk fortsättning på Kiss. W.A.S.P. hade inte samma resurser men gjorde något stort av det lilla man hade, en typisk amerikansk inställning. Mycket attityd och energi. Otroligt explosiv. Blackie Lawless besitter den ultimata hårdrocksrösten.”

# AC/DC Back in black (1980): ”Rycks man inte med av denna är man antingen död eller döv. Noll image, helt otrendigt, bara rock'n'roll. Genuin musik och inget band svänger lika hejdlöst som AC/DC. Det låter skitenkelt men alla som försökt sig på att lira bandets musik vet hur svårt det är att få det att svänga.”

# Alice Cooper Welcome to my nightmare (1975): ”Textmässigt är Alice Cooper ett geni. Och hans skräckimage är alltid mer smakfull än hos dem som senare kopierat honom.”

# Demon The unexpected guest (1982): ”Ett undegroundband som det skapades en myt kring eftersom ingen visste hur medlemmarna såg ut. Ett brittiskt band som skrämde halvt ihjäl en med sina intron på den tiden. Detta var en slags höjdpunkt innan de började ägna sig åt mer symfonisk musik.”



SÅ ÖVERLEVDE HÅRDROCKEN GRUNGEN
Det var i slutet av 60-talet som de första stapplande stegen mot hårdrocken togs. Hendrix, Kinks, the Who och Cream hade drivit på utvecklingen mot mer distinkta, mer högljudda och mer teatraliska utspel. Det var då som Led Zeppelin klev fram, ett band som av många benämns som det första riktiga heavy metal-bandet. Till en början spelade Zep bluesmelodier med högre volym och större tyngd än någon annan hade gjort. Stilen utvecklades mot en mer episk och mer nyanserad hård form av rock. Ungefär samtida Black Sabbath var mindre subtila i sin stil, men kanske mer influerande än Zep. Sabbaths texter rörde sig bland ämnen som droger, död och ockultism. De två brittiska banden förde fram amerikanska artister som Alice Cooper och grupper som Kiss. De tog steget fullt ut och den traditionella hårdrockslooken föddes. Långt hår, nitar, läder, eld och monster kom sedan ett långt tag betraktas som nödvändiga ingredienser i hårdrocken.

Mot slutet av 70-talet kom så den andra vågen av brittisk hårdrock. Tempot hade skruvats upp, banden var tightare och riffen var snabbare. Banden hette Iron Maiden, Judas Priest och Motörhead. De inspirerade i sin tur till den amerikanska thrasgenren att växa, med band som Metallica och Megadeth i början av 80-talet.
När 70-tal blev 80-tal seglade en glammigare del av hårdrocken upp jämsides med thrashen. Den hade trallvänligare melodier, lättlärda refränger och krusat hår. Bon Jovi och Europe hade glansdagar med listklättrare i större delen av världen.
Men i underjorden jäste det. Listklättrarna kallades för pudelrockare och deras dagar var räknade. Thrasharna tog lärdom och började snickra melodier. Byggde upp snygga riff och slingor man lätt kände igen. Thrashen levde vidare, tog sig in på listorna och födde till slut grungen, 90-talets stora gren på hårdrocksträdet. Band som Nirvana, Pearl Jam, Faith No More och Soundgarden var de härskande hårdrockarna på listorna.

Under tiden höll undergroundrocken på att utveckla nya vägar. Fram i dagern kom två huvudstråk. Black metal och death metal. Sepultura, Morbid och Morbid Angel förvaltade traditionen som Metallica och Guns 'n' Roses banat väg för, levde sina liv samtidigt med grungen och såg till att death metal levde kvar.


Mer om hårdrock kan du läsa i papperstidningen åXå 10 april 2002