Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
fredag 25 maj 2012
Teater 2012-01-30 | Uppdaterad 2012-01-30
Var de älskande? Kronprinsessan Victoria av Sverige. Och den mytomspunne Axel Munthe från Oskarshamn.
I Byteaterns täta och av känslor vibrerande föreställning finns ingen tvekan. Den återhållna passionen sjuder under en kylig och ståndsmedveten yta. Hela tiden framlyft och understödd av Peder Nabos och Géza Polónyis val av Schubertstycken.
Här möts två människor, båda lika övertygade om sin egen position och självklara särställning. Och samtidigt utelämnade åt något de inte riktigt kan tygla - ett beroende som bottnar i helt skilda behov. Hon vill bli sedd och älskad som kvinna, vilka är hans behov? Det är mindre tydligt i den uppsjö av böcker som kommit under årens lopp och inte heller riktigt tydligt i föreställningen Lockfågeln.
Lars Sonnesjö, den här gången även författare, spelar Axel Munthe med passionerad intensitet och kylig distans. Socitetsläkaren Munthe var en sammansatt person - asexuell kvinnokarl, konstnärlig, arrogant och samtidigt en misantrop som arbetade för Röda korset och tjänstgjorde under koleraepidemin i Neapel på 1880-talet.
Det är den eventuella kärlekshistorien - numera måste den närmast anses belagd - som lockat forskare och författare. Munthe och Victoria möttes på Capri. Han blev hennes livläkare och förtrogne. De stod varandra nära i fyrtio år fram till hennes död i Rom.
Ur den rika floran av berättelser och med inspiration från böcker och besök på Capri har Lars Sonnesjö skapat ett tätt kammarspel. De båda skådespelarna är märkligt porträttlika, dialogen avskalad och suggestiv. Mellan dessa två utspelar sig ett drama som inte endast handlar om omöjligheten i en kärlekssaga utan lika mycket är en nästan Strindbergsk könskamp. Vem är starkast? Vem är mest beroende? I Lars Sonnesjös tolkning är Victoria den svagare (eller kanske starkare). Hon blir den som får be om kyssen, om närheten, som erkänner sig beroende trots att hon är " hans drottning."
I Sonnesjös pjäs är hon, mer än i de flesta texter, en älskande kvinna. I verkligheten var hon i flera stycken närmast en valkyria som tyckte om att fotograferas i full uniform med pickelhuvan. Så alls inte i Lockfågeln.
Lars Sonnesjö och Susanne Gunnersen är lysande i sitt känsliga spel. Egentligen hade historien kunnat få sitt naturliga slut vid Victorias död i Rom 1930. Men Byteatern är känd för sina dockor och den gamle Gustav V - i början av pjäsen skickligt frammanad genom enbart en hatt och ett cigarettmunstycke - får tillsammans med Munthe komma till tals på Stockholms slott. De sitter där och har enligt kungen "tråkigt tillsammans."
Lars Sonnesjös text bär en stark känsla av närvaro. Dess styrka är knappheten. Utan ordsvall får gestaltningen i den avskalade scenografin av Ann-Karin Myklebostad ta den plats spelet kräver. Det råder ingen tvekan om att kronprinsessan och läkaren är älskade. Själva slutscenen är därför väl övertydlig. Det krävs ingen vandring hand i hand mot ljuset för att förtydliga den insikten.
Här presenterar vi fräscha, häftiga, tänkvärda eller helt enkelt väldigt bra videoklipp. Har du några tips? Mejla oss på:
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Jesper Ericson
jesper.ericson@barometern.se
Telefon: 0480-592 24











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (37 ST.)
ANNONSERA