Konserter 2010-07-19 | Uppdaterad 2010-07-19
Det finns dom som fnyser nedlåtande när man säger att man ska se Ulf Lundell live.
Dom nästan njuter av att höra talas om vikande publiksiffror och ett måhända svalnande intresse från folk i allmänhet.
Dom får tycka vad fan dom vill.
Jag har burit med mig min kärlek till honom i drygt 30 år nu och även om den då och då fått sina törnar står den stark när det verkligen gäller.
Det gäller att bita ihop.
Visa förståelse och vara förlåtande när man inte förstår. Acceptera smärtan och njuta av glädjestunderna.
Ulf Lundell live är fortfarande nånting unikt för mig.
Dom där gissningarna före konserterna om vilka låtar han ska spela. Och så blir det aldrig som man tror.
I stället bombar han lite tröttsamt på sin turnépremiär i Borgholm i väg en kompromisslös Folket bygger landet som första låt och ser somrigt ledig ut i blå jeans och svart skjorta.
Så följer In i det vilda igen i samma stil, den liksom mosas till samma trista konsistens som sin föregångare.
Den stora bilden har en något rundare form och kompisen På den andra sidan från samma album, Club Zebra, är tillsammans med Ut i kväll två som åtminstone når halvvägs i sina ambitioner.
Sen kör han runt med oss i låtar som Underbar morgon, En chans till och en förtjusande Nästan ditt namn.
Som ni märker så saknas dom gamla vanliga namnen.
Om jag så får tusen chanser skulle jag aldrig träffa rätt i gissningsleken. Rariteter som dom riktigt hårda fansen troligen älskar mer än att få alla dom gamla vanliga hitsen en gång till.
Men det tar lite tid innan han får i gång publiken.
Kan förstås bero på dom udda låtvalen. Men det finns också en viss tröghet i folkhavet. Kanske en fördröjd effekt av värmen, vad vet jag. Eller en mer avvaktande hållning till mannen som gjort turnerandet till slentrian under så många år nu. Hur som helst beter den sig lite lojt inledningsvis.
För trots allt så spränger han tidigt i föreställningen in låtar som Danielas hus och Ryggen fri, som är något av det vackraste och mest romantiska han har skrivit.
En mild och fin Om det här är vintern får agera förspel till en brutal Omaha. Ett stycke blytunga manliga muskler som skrämmer livet ur vem som helst. När hela superbandet han har med sig går till attack samtidigt så låter det så där stelbent.
Så smeker han ut en fantastisk En fri man i stan och ännu hellre en stund senare en förtrollad Förlorad värld.
Då ryser jag. Hela kroppen krampar av välbehag. Huden drar ihop sig i darrande feber och enbart hjärtat fortsätter att slå.
Konsertens höjdpunkt tillsammans med den avslutande Connemara. Ofattbart vackert.
Det blir många kantbollar till låtar den här kvällen och jag orkar inte rada upp alla normalt självskrivna som saknades. Men när kvittot landar i min hand så har han ändå gjort Den vassa eggen, Chans och Gott att leva i ett furiöst tempo och några riktigt fina extranummer i form av Tillsammans vi två, Öppen väg, öppen bil och en briljant Om sommaren.
Trots det tycker jag definitivt att han tveklöst var snäppet vassare i fjol.
Å andra sidan undrar jag om det inte är mer folk i år.
Och när vi närmar oss finalen ser dom lika lyckliga ut som vanligt.
Läste belackarna det?
Det är det jag alltid har sagt:
Uffe är BÄST!
Så ska en rec. se út, om spelningens låtar, hur de framfördes och hur publiken och artisten samspelar, tack!!
/Nicke
Va kul att läsa. Någon som törs gilla Lundell som får recensera.Dom flesta törs inte tycka OM för att det inte är fint nog. Bra Dennis Lovar att läsa mer av dig för jag litar på att det inte bara är populistiskt och bla bla bla
Här presenterar vi fräscha, häftiga, tänkvärda eller helt enkelt väldigt bra Youtube-klipp. Har du några tips? Mejla oss på:









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (50 ST.)
ANNONSERA