fredag 03 september 2010
fredag 03 september 2010
När man ser Russell Crowe och Cate Blanchett i Robin Hood är det inte utan att man saknar den gamla goda tiden, den då Disney dansade med rävar. Foto: David Appleby
Film 2010-05-12 | Uppdaterad 2010-05-12
En överdimensionerad Medeltidsvecka som möjligtvis kan glädja 13-åriga grabbar. Så beskriver Barometerns recensent Ridley Scotts filmatisering av Robin Hood.
Monty Python bjuder in till helig graaljakt i Sherwoodskogen. Lömska fransmän i belägrade borgar: ”Fetchez la vache!” Samtidigt och överallt pågår världshistoriens dyraste lajv. Pilkoger och lädersuspensoarer, gycklare och jonglörer, strängaspel och fotbjällror och till och med hästarna dricker mjöd.
Nej, Ridley Scotts Robin Hood blev inte den dekonstruktion av myten, den halvt fiktive balladhjälten Robin Hood, man hade hoppats på. Jag drömde ju om en Gladiator bland mörka eklöv, om smärta och svärta, om en lika blodig som socialrealistisk bild av hur det kunde ha gått till i verkligheten, det som sedan blev alla dessa sånger, sägner och Disneyfilmer med rollista av rävar. I stället får vi denna överdimensionerade Medeltidsvecka, denna matiné som möjligen kortsiktigt kan glädja all världens 13-åriga grabbar men inte många andra.
Det störiga med Robin Hood är just det där övertydliga matinéspråket. Filmens rollfördelning är svartvit som Landskrona Bois – jungfrun är ung, sheriffen ett miffo, Tuck drucken och Hood god – och farligt många repliker känns skrivna för att sägas med basröst i trailrar. Castingen är inte heller något som får en att jublande utropa ”Mot Sherwoodskogen!”
Cate Blanchett verkar mest försöka hålla tillbaka ett fniss åt att hon hamnat just här. Russell Crowe är bara trumpet dyster i sin gröna pyjamas, som om han sålt sin skådissjäl och tappat lönechecken.
Och man vet att någon, förmodligen flera, fattat ett rejält felbeslut, förmodligen flera, när man sitter och längtar efter charmen hos en tecknad räv.
Nej, Robin Hood dånar, stönar, vrålar, larmar och gör sig till men blir aldrig spännande, ofta långtråkig och ibland direkt fånig. De muntra männen finns i alla fall inte i publiken, utom när den brister ut i elaka gapskratt vid helt fel tillfällen.
Filmen är en snygg sufflé. Men den är helt utan sälta. Riddarna är fattiga. (TT Spektra)
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Kristin Ekstrand
kristin.ekstrand@barometern.se
Telefon: 0480-59129
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (38 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
