måndag 06 september 2010
måndag 06 september 2010
Irene Trotzig har sin ateljé i Lillehem i Skåne. Och just till Skåne kom hon som nioåring från Paris där hon vuxit upp med sina föräldrar Birgitta Trotzig och Ulf Trotzig, tillsammans med fyra syskon. Nu ställer hon ut på teatergalleriet i Kalmar. I sina målningar vill hon fånga förändringen i naturen, processen där gammal materia förvandlas till ny.
Nöje & Kultur 2008-07-21 | Uppdaterad 2008-07-21
Hon kallar sig för en iakttagare, en nyfiken naturmänniska, ständigt på jakt efter hemliga rum som bär spår av ett svunnet liv. På hennes utställning på teatergalleriet i Kalmar fångar konstnären Irene Trotzig bilden i bilden. Förändring är ett nyckelord.
Konstprofessorn Jan-Gunnar Sjölin sa en gång till mig: "Pojk, tro fan inte att det är en bild du tolkar, det är en bild av en bild!" Låt gå för det, sa jag, men vad händer om bilden av bilden jag betraktar består av två oskiljaktiga bilder? En egendomlig fråga, ansåg Sjölin som ännu inte har förärat mig med ett svar. Det har däremot Irene Trotzig gjort. För när vi träffas i samband med hennes pågående utställning på teatergalleriet, är detta vad vårt samtal kretsar kring - bildens mångtydiga natur. Det, och en resa från Paris konstnärsdistrikt till Skånes vidsträckta slätter.
– Jag har fortfarande drömmar om huset i Paris, berättar Irene Trotzig där vi sitter i teatergalleriets ljusa om än trånga lokaler på Olof Palmes gata i Kalmar. I det att hon fortsätter blir hennes redan stora ögon än större:
– Vi bodde i en stor lägenhet med tjugo rum, jag och mina fyra syskon. Jag minns att våra föräldrar Ulf och Birgitta släpade med oss till vartenda galleri och museum i Paris. Jag fick på så vis en förståelse för den konstnärliga kreativiteten. Redan som ung insåg jag dess goda och onda sidor.
Pappan, konstnären Ulf Trotzig, och mamman, författaren och akademiledamoten Birgitta Trotzig, var två svenska namn som rörde sig i Paris konstkretsar under 1950- och 60-talet (Birgitta Stenberg och Stig Claesson var två andra). När 70-talet nalkades, och den romantiska storhetstiden led mot sitt slut, flyttade familjen från den franska huvudstaden till de södra delarna av Sverige. Den nya hemorten kom att stavas Stävie, en lantlig glesbygd utanför Lund. Året var 1969. Irene Trotzig var nio år gammal.
– Att flytta från Paris innebar en stor förändring för mig. I Paris hade jag en identitet, i Skåne var jag varken det ena eller det andra. Jag hade varken språket, eller kulturen i mig.
Till både kroppsrörelser och tal är Irene Trotzig alert där hon sitter på sin stol i teatergalleriet. Ögonen tycks vara redo att registrera minsta rörelse; den obetydligaste förändring i rummet och pupillerna fokuseras. Framför sig, på väggarna, har hon sina nyupphängda verk, färgrika, halvabstrakta målningar som hon själv jämför med poesi (de långa titlarna ger henne delvis rätt). När vi tillsammans går igenom målning för målning, slås jag av hur öppet hon pratar om sitt skapande. Då de flesta konstnärer, när de ställs mot väggen, har en tendens att svara undflyende på frågor om sitt konstnärskap, är Iréne Trotzigs svar tvärtom ingående och klarsynta, på gränsen till vad som kan betraktas som självutlämnande. Hon tycks välkomna diskussionen. Nästan som om den vore nödvändig.
– Mina målningar är långsamma. Du förstår, de kräver tid, börjar Irene Trotzig och fortsätter:
– Berättelsen uppdagas först efter ett tag. Jag är, så att säga, en iakttagare av världen. Överallt ser jag hemliga rum, redo att utforskas. Alla platser bär spår av något som har varit. Bortglömda platser där det finns tecken på ett svunnet liv. Situationen då något förvandlas till en annan materia, det är den jag är ute efter i mina målningar.
När jag tillfälligt lämnar Irene Trotzigs sida för att ta mig en närmare titt på vinylmålningen Någonstans i skogen finns ett rum - en kraftfull skildring av det långsamma förfallet av en bortglömd bilkyrkogård - inser jag att mycket med Irene Trotzig handlar om just förändringar. Resan från Paris till Stävie, det växlande ljuset i gallerilokalen, naturens ständiga transformationer, vad helst som ingår i en process är av intresse för denna färg- och till synes livsglada konstnär. Efter att ha stirrat mig blind på Trädgårdens hemliga plats, också den, precis som Någonstans i skogen finns ett rum, en intensivt suggestiv målning, sätter jag mig åter bredvid Irene Trotzig. Hennes klotrunda ögon tittar nyfiket på mig. Hon verkar nöjd över att jag har tagit mig tid med målningarna. Jag frågar vad förändring betyder för henne.
– Jag lockas av förfallet och allt det nya som stammar därifrån. Däremellan, i växelperioden mellan det nya och det gamla, finns en mystik som jag tilltalas av. Det är en form av förvandling av fragment, kan man säga. Jag lockas av denna, naturens "mitt i mellan-känsla", den stund då den låter sig tolkas.
Efter att ha kastat en snabb blick på en av sina målningar, tillägger Irene Trotzig:
– Den målade bilden behövs, en bild som lever, som har en dubbelhet. Inget är statiskt här i världen.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Per Jakobsson
per.jakobsson@barometern.se
Telefon: 0480-592 48
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (43 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
