Nöje

Hultsfred – The Walk – en enorm kulturgärning

Musik Artikeln publicerades
Hultsfred – The Walk är en permanent utställning om Hultsfreds musikliv.
Hultsfred – The Walk är en permanent utställning om Hultsfreds musikliv.

Nyöppnade Hultsfred – The Walk ska locka turister och väcka minnen från en festivaltid som flytt, är det tänkt. Nöjets Christian Gustafsson – med ett dussintal Hultsfredsfestivaler under bältet – har dissekerat The Walk under några timmar och ger här sin dom.

Fakta

Så bra är Hultsfred – The Walk

Skyltarna: Informativa. Snygga. En del rejält matiga. Andra mer klacksparkiga. De största kulturgärningen är sammanställningen av alla artister som spelat på vilken scen och vilket år. Något som inte funnits tidigare.

Appen: Fungerar bra rent tekniskt, även om jag saknar att kunna spola i klippen. Designen påminner om Pokémon Go. Det mesta av det digitala materialet kommer från dokumentärer om festivalen som finns på Youtube, som många redan har sett. Känns lite torftigt och blir mest en bonus. Förhoppningsvis uppdateras materialet rejält efterhand.

Information: Finns info på turistbyrån och i appen, men jag saknar en tydligare skyltning i centrum. Även om det formellt inte finns början och slut på The Walk, så känns Klubben som en given startpunkt.

Nostalgifaktor: Skyhög. Skyltarna blir en snitslad bana längs festivalhistorien och minnenas allé.

Att tänka på: Ha telefonen laddad – och en powerbank i bakfickan. Jag hade fulladdad telefon när jag började. När jag var tillbaka i bilen var batteriet nere på 16 procent.

Tidsåtgång: Upp till var och en. Men att gå i genom allt material tar sin lilla tid. För mig tog promenaden nästan tre timmar.

Tips: Passa på att kika in och runt i Teaterladan och Stora dans. De klassiska, befintliga festivalscenerna.

Visa mer...
Putte Svensson Sahlin.
Putte Svensson Sahlin.

Jag besökte min första Hultsfredsfestival 1990. 13 år ung. Det tog väl tio minuter, så var jag fast.

Dofterna, myllret, överdådigheten.

Jungle Brothers här, Joan Jett & the Blackhearts där.

Band och artister precis över allt. Det fanns inte två akter att välja på. Det fanns tre. Fem. Sju. Alltid krockade några, alltid missade man något man planerat i ett halvår för att se.

Det var ogörligt att hinna med allt som var förprickat i programmet. För en ung musikälskare var Hultsfredsfestivalen himmelriket.

Faktum är att många av mina ungdomsminnen härrör från just Hultsfredsfestivalen.

Jag minns hur horder av vuxna män grät floder när Status Quo ställde in med kort varsel 1991 och kan än i dag känna i knäna hur marken gungade när Black Sabbath äntrade Hawaiiscenen 1998. Det sägs, på riktigt, att gungandet gav utslag hos något seismologiskt institut.

Jag kan fortfarande förnimma den skräckblandade förtjusningen i att bli väckt av att en vilsekommen punkare snavade på ett snöre och trillade in i ens tält på morgonkvisten.

Jag minns även känslan av exklusivitet, av att vara först med att se band som snart skulle vara störst. För det var Rockpartys grej, ett band skulle aldrig ha fått slå i genom utan att ha spelat i Hultsfred.

De levde många gånger upp till mottot.

Som att ta Oasis, Blur och Verve till Smålandsskogarna innan annat än initierade britter hört talas om dem.

Som att låta Kent spela på en scen i ett öltält när folk fortfarande trodde att Kent var ett förnamn.

Som att vara ensamma i Sverige om att ha ställt Amy Winehouse och Daft Punk på en scen.

Med facit i hand är det svårt att ta in för den som inte var där. Festivaler som Hultsfredsfestivalen existerar nämligen inte längre. Åtminstone inte i Sverige.

Nöjet spanar in

Hultsfred – The Walk

Vad: En två kilometer lång, permanent utställning om Hultsfredsfestivalen och musikhistorien i Hultsfred.

Var: Startar i centrum, går via strandpromenaden och avslutas på festivalområdet i Folkets Park.

Öppet: Alltid.

Kostar: Inget.

Består av: 37 skyltar i tre storlekar. Vid ett 20-tal av skyltarna finns det också digitalt innehåll, där besökaren kan återuppleva konserter från festivalen i 3D med en app i sin mobil.

Upphovsmän: Svenskt rockarkiv, Rock City, Hultsfreds kommun. Håkan Durmér har skrivit alla texter och Micce Rylander har gjort designen.

Visa mer...
Här, där Christian Gustafsson pekar, stod Pampasscenen, festivalens näst största, när det begav sig. Där gjorde Amy Winehouse sin enda Sverigespelning.
Här, där Christian Gustafsson pekar, stod Pampasscenen, festivalens näst största, när det begav sig. Där gjorde Amy Winehouse sin enda Sverigespelning.

Hultsfredsfestivalen blev också kommersialiserad med tiden, men i grunden handlade det om idealister som arrangerade konserter med artister de själva ville se. Den var mer av en naiv och älskvärd ideologi än något annat. Räckte inte artistbudgeten, ja, då utökades den helt sonika.

Min allra finaste Hultsfredskväll spelades upp 1993. Manic Street Preachers (med, salig i åminnelse, Richey Edwards på opluggad gitarr), Ulf Lundell och Ramones.

Efter varandra. På samma scen. Ni hajar. Fast ni kan inte förstå.

Det var så det var. Överdådigt. Lyxigt. Fantastiskt.

Därför är det med lätta steg, glatt sinne och oöverskådliga förväntningar som jag parkerar bilen i centrala Hultsfred för att ta mig an Hultsfred – The Walk. Projektet som kostat nån miljon, tagit ett år att färdigställa och är tänkt att bli en turistattraktion.

Medvetet går jag promenaden en grådaskig, duggregnig måndagsförmiddag, i stället för under den pampiga, kändistäta invigningen. Jag vill inte bländas av någonting. Jag vill kort sagt se vad The Walk går för i blekgrått måndagsdugg.

I stora drag består den permanenta utställningen av en två kilometer lång promenad som kantas av 37 skyltar. Vissa är utrustade med digitalt innehåll. Man öppnar en app, håller upp sin mobil mot skylten och får se klipp från när det begav sig.

Det är lite fräckt, tekniken funkar bra, men i ärlighetens namn blir det mest en bonus, en kuriositet. Nästan samtliga filmklipp kommer från de dokumentärer som sedan länge finns på Youtube, vilket innebär att jag redan sett dem otaliga gånger.

Om däremot ambitionen med att lägga ut delar av konserter i menyer, så att besökaren själv kan välja klipp från varje scen blir verklighet, så kommer den digitala upplevelsen höjas avsevärt.

+ 3

Nej, den stora behållningen är mina egna minnen. Som får hjälp på traven av Hultsfred – The Walk.

Skyltarna ger nostalgiska erinringar. Ställer frågor.

”Va, låg Hawaiiscenen verkligen här? Det är ju bara en gräsplätt.”.

En sak som slår mig – vad litet festivalområdet är. Eller var.

Från Teaterladan och Stora dans ner till där Hawaii låg är det bara ett par hundra meter. Då finns även platsen där Pampas låg, festivalens näst största scen, inklämd däremellan.

Scener, langosstånd och öltält är sedan länge ersatt med små röda små stugor, lekplatser och annat som hör en helt vanlig folkpark till.

Det är smått surrealistiskt att vandra omkring på det som en gång i tiden var Sveriges febrigaste festivalområde, där tiotusentals människor myllrade fram mellan scenerna.

Promenaden väcker minnen. Jag läser om en spelning på en skylt och slungas huvudstupa 25 år bakåt i tiden.

Det behövs liksom inga överdådigheter, där Ozzy Osbourne eller Gunnar Lagerman återskapas som hologram i kvällssolen med Hulingen som fond.

De 37 skyltarna räcker gott. De utgör en guidad tur i svensk musikhistoria. Hultsfred – The Walk blir min ledsagare, en anledning att ta sig hit.

Allt som behövs för att framkalla gamla minnen finns ju redan här. Platserna där scenerna stod, fotbollsplanen, campingplatsen som i dag inte alls är någon campingplats, stranden, den klassiska entrén och så vidare och så vidare.

Som grädde på moset och pricken över i:et finns ju några av scenerna – framför allt Teaterladan och Stora Dans – kvar i befintligt skick.

Att kliva in i Teaterladan – en av Sveriges mest klassiska och mytomspunna konsertscener – är som att kliva in i en tidsmaskin.

För mig tar det nästan tre timmar att beta av de två kilometerna och de 37 skyltarna som är Hultsfred – The Walk.

Här, på scenen i Teaterladan, har åtskilliga klassiska konserter ägt rum.
Här, på scenen i Teaterladan, har åtskilliga klassiska konserter ägt rum.

De 45 sista minuterna ägnar jag åt att botanisera inne i Teaterladan.

Kika på de gamla slitna logerna och tänka att ”här har Richard Ashcroft, Cat Power, Olle Ljungström och Jay Farrar suttit och laddat”. Stå på olika ställen på det sluttade golvet där jag sett fler konserter än någon annanstans. Jag till och med ringer upp min vän Richard, som jag var på nästan alla festivaler tillsammans med och som nu är lärare på Södermalm i Stockholm, på Facetime för att skryta om att jag står på scenen i Teaterladan.

Ni kan haja vad den här backspegeltrippen väcker för känslor och minnen.

När jag ställer mig längst fram på scenkanten i Teaterladan och blickar ut över den tomma lokalen känner jag mig som Leonardo DiCaprio längst fram på Titanic.

Det är mitt I'm the king of the world-moment.

Fast i stället för Di Caprio, så låtsas jag att jag är Kent Norberg i Sator 1988.

Jag har nog aldrig känt mig coolare.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.