Nöje

Christian Gustafsson: De tio viktigaste minuterna i Avantgardets karriär

Krönika Artikeln publicerades
Så här såg det ut när Avantgardet spelade på Elefantpojken i Stockholm nyligen.
Så här såg det ut när Avantgardet spelade på Elefantpojken i Stockholm nyligen.

Jag vill inte sätta press...men: två miljoner licensbetalare framför tv-apparaterna, 20 000 i publiken framför Sveriges mest berömda scen. Säg så här, Avantgardet: Ni står inför de tio viktigaste minuterna i er karriär.

Minns ni tisdagen den 12 juli 2005?

Carola uppträdde på Allsång på Skansen. Hon sjöng låten Genom allt. Hon ”fick feeling”, som hon sa själv efteråt. Mitt i låten kunde tv-tittarna se hur hon plötsligt rev upp en blomsterplanta ur en kruka på Sollidenscenen, med rötter och jord slungade hon ut den i publiken.

Allsångsbesökaren Diana Holmgren fick blomman i ansiktet och hennes dessförinnan ljusrosa kläder blev blomjordiga.

Carola – som sedermera hänvisade till att Gud sagt åt henne att kasta blomman – fullbordade framträdandet med att hoppa ner från scenen, ramla och slå sig blodig. Man saknar ju den Carolan, den som gjorde sånt.

Dagen efter brann löpsedlarna illgult över hela landet: ”Carolas galna attack mot publiken i Allsången”.

När Nybrobandet Avantgardet, som med sin ”ett med publiken”-aura paradoxalt nog känns väldigt Allsång på Skansen-vänliga, presenterades som en av sommarens allsångsartister var det just Carolas blomkväll för 13 år sedan jag först kom att tänka på.

• • •

Den som sett Avantgardet live vet vad jag menar. Det är en minst sagt annorlunda upplevelse. Jag såg dem för ett tag sedan på det lilla stället Elefantpojken, som har såväl Johan Cruyff som Ramones på väggarna, på Södermalm i Stockholm. Jag tror inte restaurangföreståndarna visste riktigt vad det var de hade släppt in i lokalen.

Stället var så fullt att folk hopade sig ute på gatan för att få en skymt. Det började med att Rasmus Arvidsson – frontmannen, agitatorn, låtskrivaren – hoppade upp på ett bord och gav taklampan en omgång. Bakom baren stod personalen och såg vettskrämd ut.

Därefter hoppade Arvidsson rakt in i sin egen trumslagare, Mattias Täck, där han satt och trummade i godan ro.

Milt kaos, milt uttryckt.

Arvidsson vandrade genom det lilla publikhavet, skyfflade undan det som stod på bardisken och hoppade upp på densamma. Efter någon minut hoppade han, likt en Stålmannen med dålig flyghållning, utan förvarning rakt ut i luften, surfade runt på publikens armar, bankade i taket och skrek besinningslöst ut sina r-lösa working class hero-refränger.

Då har jag inte ens nämnt att han tömde två stora petflaskor med vatten över sig själv, publiken och restaurangen.

Jag förväntar mig något liknande på Allsång på Skansen.

Nu är det alls inte så att jag önskar att Avantgardet blir någon slags nycirkusposörer, som bara lever på en utsvävande scenshow. Men faktum är att det är få – om ens någon, definitivt ingen som står på Sollidenscenen i sommar – förunnat att helt naturligt ha den där totalt okonstlade scengalenskapen i huvud, axlar, knän och tår som Rasmus Arvidsson.

Det är liksom halva grejen med Avantgardet, precis som maskerna är halva grejen med Ghost, att han ska hänga och dingla i kristallkronor och skvätta smutsigt vatten på sin publik.

• • •

Visst, Avantgardet har i en mening nått ut. De har varit Grammisnominerade, lirat i På spåret, spelats en del i P3, hyllats av en enig kritikerkår. Rasmus Arvidsson har suttit i Nyhetsmorgon i TV4 och långintervjuats inte bara en, utan två gånger.

Resan från absolut ingenting till Allsång på Skansen, har varit snabb, osannolik och unik. Det är inte det jag säger.

Men Avantgardet är också något som företrädesvis har pågått och pågår på något av en undergroundscen.

Nu handlar det om att ta nästa steg; håva in streams på Spotify, nå a-rotation, ta sig in i radhusvardagsrummen, bli ett namn även utanför überkreddiga indiekretsar och Fredrik Strages bakficka.

Därför är det här Avantgardets stora chans. Band av den här typen brukar kort sagt inte få den här typen av chanser.

Rasmus Arvidsson såg charmigt vilsekommen ut på presskonferensen på Skansen, där han stod inklämd mellan GES och Alcazar.

Artisterna i Allsång på Skansen 2018. Rasmus Arvidsson från Avantgardet syns längst fram bredvid Peter Jöback.
Foto: Anders Wiklund/TT
Artisterna i Allsång på Skansen 2018. Rasmus Arvidsson från Avantgardet syns längst fram bredvid Peter Jöback.

Allsång på Skansen är något helt annat än bandet varit i närheten av tidigare. Det är ett av få gammel-tv-program där artisterna, även de största, fortfarande står på kö för att få vara med.

Avantgardets karriär står inte och faller med den här kvällen. Så är det självfallet inte. Men det är ju inte varje dag relativt oansenliga garagerockband från Nybro lirar skeva ackord inför två miljoner tv-tittare och 20 000 i publiken.

Jag vill ju liksom se en studsig Arvidsson jumpa ut och flyga fritt bland vip-gästerna, skrika slagord i örat på Leif GW, dra Ebba Busch Thor i håret, publiksurfa fram över skallarna på Camilla Kvartoft och Mark Levengood, tömma en och en halv liter Loka melon/lime över Gunilla Perssons nypentade Hollywoodlockar och avslutningsvis – innan han drar i gång en baktaktsallsång av Så länge skutan kan gå, sittande på Fredrik Skavlans axlar – hiva i väg en ståtlig hibiskus i plytet på Mia Parnevik.

Det här är kort sagt en kväll att ta vara på, Avantgardet, en kväll att göra avtryck, en kväll att, tja, skapa löpsedlar.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.