Årets hittills bästa platta på svenska
Viktor Olsson – Viktor Olsson
Bästa låtar: Fjärilar vid floden och Marlon Brando.
Bolag: The Music Box.
Det händer då och då. Att man golvas av en artist. När det handlar om svensksjungande är det sannerligen inte ofta och förnimmelsen är att det blir mer och mer undantag än vardag att man får den där Mitt sjätte sinne-knocken, som jag fick av Petter för 20 år sedan (jag lyssnade på den varje dag i flera månader) eller att det kommer en Håkan Hellström och tar över hela ens existens.
Jag säger inte att det kommer blir fullt ut så med Viktor Olsson från Stenungsund. Men det är lite åt det hållet. Han släppte fina Stenungsund för tre år sedan, det lyfte aldrig riktigt och han tänkte ge upp artistkarriären.
Men han gav inte upp utan gav det, bland annat påhejad av LeMarc, Andersson Wij och Plura – alla är ivriga Viktor Olsson-påhejare – en sista chans.
Nu släpps det självbetitlade andraalbumet, som är helt självfinansierat och ges ut på lilla labeln The Music Box.
Redan där en fin story. Men det ännu mer prima är att skivan är en genuin pärla som känns både i hjärtat och knäna. Jag vill ömsom kura upp mig i min murrigaste höstfåtölj (som om jag hade flera), ömsom sätta slipsen i pannan och vråla: dans, dans, dans!
Viktor Olsson har en sällsynt nerv, en melodisk skicklighet, en egensinnigt soulig röst, en originell textförfattarförmåga och kort sagt en talang som man sällan springer på.
Soundmässigt skvalpar det – logiskt – mellan LeMarc/Andersson Wij/Plura med stänk av War on drugs och den amerikanska heartlandvästkusten.
Här vimlar av briljanta, småstadsromatiska, livsbejakande upptempopopsånger här. Som T-shirt & jeans, en slags fortsättning på Hellströms Det kommer aldrig va över för mig. Som bulldozersingeln Marlon Brando. Som Långa skuggor, Bestämma dig och Hemma blir jag aldrig.
Men Viktor Olsson är lika vass när han skruvar ner tempot. Framför allt i Fjärilar vid floden. En makalös låt, som växer och växer.
Det är en skiva initialt präglad av direkthet, mycket häftar, men efter några veckor med den i lurarna är det plötsligt andra låtar jag lyssnar på.
I skrivande stund är vi få som upptäckt Viktor Olsson. I en rättvis värld är vi snart många fler.
Årets – hittills – bästa svenska platta.
