Minnesord

Gunnel Forsberg Warringer

Minnesord Artikeln publicerades

Gunnel Forsberg Warringer föddes den 28 augusti 1939 i Stockholm och avled i Kalmar den 18 maj 2012.

Hon växte upp i Örebro och flyttade efter studentexamen till Uppsala. Studier i etnografi, folklivsforskning och arkeologi resulterade i en filosofie kandidatexamen 1964. Redan 1962 började hon som arkeolog vid Kalmar läns museum, en arbetsplats hon förblev trogen under huvuddelen av sitt yrkesverksamma liv. Hennes första jobb var på Öland i Algutsrums socken och vid Borgholms slottsruin. 1964 fick Gunnel fast anställning som amanuens. Hon kom tidigt att arbeta med kulturminnesvård, utställningar och administration, under flera perioder som biträdande landsantikvarie.
Under 1960-talet stod många av husen på Kvarnholmen i Kalmar inför rivningshot. Gunnel arbetade mycket engagerat med dessa frågor och hennes insatser fick avgörande betydelse för att flera av de rivningshotade husen kunde räddas åt eftervärlden. Hon var också engagerad i Kalmar slotts och domkyrkas restaureringar.
1974 blev Gunnel avdelningschef för den nyinrättade musei- och utställningsavdelningen vid länsmuseet. Under slutet av 1970-talet tog hon tjänstledigt för studier vid Konsthögskolans arkitekturskola, vilka ledde fram till hennes bok om kvarteret Repslagaren i Kalmar. Under sina år vid Kalmar läns museum var Gunnel protokollssekreterare i museets styrelse, adjungerad ledamot i Kalmar domkyrkoråd, medlem i Sällskapet Nya Dryaden, ledamot av Kalmar kommuns projektgrupp för New Sweden 88, samt ledamot av arbetsgruppen för Eketorps fornborgs framtid och vård.
1984 bildades Jenny Nyström- och Curt Stoopendaals stiftelse som en följd av en testamenterad gåva från anhöriga till konstnärinnan. Gunnel blev länsmuseets ansvariga tjänsteman för stiftelsen och hon ägnade därefter och fram till sin pensionering med stort engagemang allt större del av sin arbetstid åt frågor kring Jenny Nyström och stiftelsen.
Under sina sista år kämpade Gunnel tappert med en vacklande hälsa. Trots detta var det alltid en leende och positiv vän och kollega som vi mötte. Det är med sorg men också en stor portion glädje, som vi minns Gunnel.
Arbetskamraterna