Vi kommer transportera oss till döds

Långt däruppe, en mil över det öländska världsarvet, befann sig ett par hundra människor på resa, på väg någonstans.

När ljudet tonat bort följde en liten stunds tystnad. Den varade två minuter. Sedan kom nästa flygplan. Jag slog upp tältduken och tittade upp mot den lysande prick som rörde sig över himlavalvet.

Det var ännu en av mänsklighetens 1,5 miljarder flygresor detta år; 200 människor på väg i 900 kilometer i timmen, därför att flyget är det snabbaste sättet att transportera sig på, tvärs över jordklotet.

Det fina med de 200 platserna i flygplanet är att man också är 200 som delar det kollektiva samvetet över att vara med och förstöra jordens ozonlager. Det tänker man ju inte på, när brickan med maten just har kommit in, glaset är fyllt av en Bordeaux och stewarden ler yrkesmannens tjänsteleende över sin serveringsvagn. Låt oss inte just nu, på väg till Phuket, bekymra oss över de tusentals kilo koldioxid och kväve som flygplanets jetmotorer injicerar i sex miljarder människors framtid.

Men flyget är faktiskt inte värst, om man räknar i totala utsläpp av klimatförstörande gaser. Alltihop började långt tidigare, när Nikolaus Otto konstruerade fyrtaktsmotorn på 1860-talet. Ett par decennier senare hade Henry Ford tillverkat och sålt 15 miljoner personbilar och skänkt människan en livsstil som hon aldrig kommer att vilja byta mot något annat, inte ens Startreks underbara, miljövänliga teleportering.

Från min utsiktsplats på alvaret ser jag solen gå upp i öster. Den gamla tingsplatsen, belagd i skrift från 1300-talet, är väl vald för tankar om människans behov av att färdas. 50 meter från mitt tält finns en urgammal vägkorsning från det långsamma och ekologiskt uthålliga resandets tid. Hästtramp, vagnshjul och människofötter har slitit ner hålvägarna här i alvarets grusbädd. Den tidiga morronsolen lägger vägarna i skugga och gör dem synliga. Här gick de hästdragna vedlassen från hamnen i Risinge till byarna öster om alvaret så sent som på 1940-talet.

Det var den allra sista tiden före bilen. Då hade människan rest i tio kilometer i timmen ända sedan hjulet uppfanns för 6000 år sedan. Ännu på 1930-talet reste svenskarna i genomsnitt bara tre kilometer om dagen.

Nu tittar vi ut över världen och ser Europas, USAs och Sydostasiens storstäder ligga inbäddade i trafikinfarktens luftföroreningar från bilar och flygplatser.

1997 körde jag själv för sista gången bil bland ändlösa, ihoppackade långtradarkaravaner på Autobahn och tänkte: Detta kan aldrig gå!

I Sverige har både industrin och energisektorn lyckats plana ut sina kurvor över utsläpp som drabbar klimatet. Nu är det hög tid för transportsektorn att göra sin miljöläxa. Annars kommer vi att transportera ihjäl oss.