Visst kostar invandringen

Ledare Artikeln publicerades

Ny rapport visar på små vinster och stora utgifter.

Det finns ett uttryck som snart sagt alltid borde väcka misstankar: win-win. Det var från första början osannolikt att flyktinginvandring skulle vara en win-win-situation för nyanlända och det svenska samhället, att flyktingarna på ett närmast magiskt vis skulle fylla ut den svenska ålderspyramiden på de punkter där den började se tunn ut och att deras misär på sikt skulle gagna Sveriges ekonomi.

I en ny rapport för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi visar nationalekonomen Joakim Ruist exakt hur feltänkt den politiska optimismen har varit. En genomsnittlig flykting medför en offentligfinansiell kostnad under sina första tio år i landet, för att därefter bidra eller vara kostnadsneutral under omkring 30 år. Därefter uppstår återigen, vid uppnådd pensionsålder, en nettokostnad. Ruists sammanställning visar att en genomsnittlig flykting ”inte hinner bli sammantaget offentligfinansiellt lönsam under sin livstid”.

De flyktingar som invandrar idag och har genomsnittlig integrationspotential kommer att utgöra en nettokostnad på 74 000 kronor per år. Förutsättningarna att få ner detta tal till 0 är enligt Ruist obefintliga.

Får man räkna så här? Är det inte inhumant? Skulle inte Ruists resonemang kunna leda till att även inrikes födda kvinnor, till exempel, börjar betraktas som sammantaget offentligfinansiellt olönsamma? Så lät kritiken redan innan rapporten presenterades. Men vad Ruist har gjort, är helt enkelt att granska om det påstådda win-win-sambandet stämmer - vilket det inte gör. Att stärka Sveriges ekonomi genom storskalig flyktinginvandring är inte en klok politik.

Och varför skulle det egentligen vara det? Asyl bör hänga samman med behov av skydd, inte av förväntad framtida skattebetalningsförmåga. Även ur detta perspektiv är det rätt att, som Moderaterna, vilja genomföra en förändring i riktning mot kvotsystem. Ett system som bygger på att människor för egen maskin färdas över kontinenten för att nå Sverige må teoretiskt sett gynna integrationen - resurssvaga och sjuka är uteslutna - men är inte särskilt humanitärt.

I farten demolerar Ruist en hel del annat önsketänkande. Om sysselsättning, till exempel - detta mått som säkerligen kommer att spela stor roll under den stundande valrörelsen. Om allt fler nyanlända är sysselsatta, skulle man kunna hävda, klarar Sverige integrationsutmaningen och det vore befogat med mer optimism än vad partierna nu uppvisar.

Problemet är bara att den offentliga definitionen av sysselsättning är synnerligen generös. Arbetskraftsundersökningen (AKU) handlar om huruvida personer har arbetat överhuvudtaget, den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken (RAMS) om huruvida man har arbetat i minst en timme per vecka under en viss månad. Vad allmänheten förstår med sysselsättning torde vara något helt annat, nämligen huruvida personer är självförsörjande. I statistisk mening går det alldeles utmärkt att vara sysselsatt utan att kunna försörja sig på det - men det är ju knappast detta slags sysselsättning som är intressant i integrationspolitiken.

Även med en mycket generös definition av självförsörjning - Ruist räknar med 40 procent av medianinkomsten för män i åldern 20-50 år - är sysselsättningen låg bland flyktinginvandrare. Av personer som kom 2010 var det fem år senare 36,9 procent som hade en inkomst från arbete som var högre än 11 500 kronor i månaden. På kommunfullmäktige i Kalmar framfördes nyligen påståendet att integrationen av nyanlända tar runt fem år. Det kan inte beskrivas som något annat än en from förhoppning.

Vad gör man då med insikterna från Ruists studie? Det ena är naturligtvis att i än högre grad lägga kraft på att nyanlända kommer i arbete och att stärka arbetslinjen i bidragssystemen. Men det andra - för man ska ju ha två tankar i huvudet samtidigt - måste vara att idka realism i kostnadsfrågan. Det är mycket långt kvar till självförsörjning och ännu längre kvar till att flyktinginvandring blir en ekonomisk vinst.