Visst borde Alliansen kunna

Att formen för Allianssamarbetet från Reinfeldteran inte skulle kunnat bestå var emellertid naturligt. Den skapades för att bryta ett långvarigt S-märkt regeringsinnehav och de tidigare så kallade mittenpartierna hade samtidigt rört sig bort från mitten och närmat sig Moderaterna.

Alliansbygget beskrevs ofta felaktigt som att Reinfeldt hade fört Moderaterna mot mitten.

Vad som verkligen hände var att alla partierna omorienterade sig på ett sådant sätt att samarbete blev möjligt.

Gamla skiljelinjer mellan de borgerliga partierna hade upphört. Ja, tidigare hade ordet borgerlig varit mindre historiskt accepterat i de tre partiernas innersta kretsar. Äldre folkpartister bar länge en misstro mot ”högern”, centerpartister odlade minnet av bondeuppgörelser med Socialdemokraterna och Kristdemokraterna var främmande för den borgerliga sociala kulturen.

Folkpartiet blev liberaler och miste samtidigt de frisinnade. Kristdemokraterna inspirerades av kontinentens systerpartier och Centern insåg att partiet måste breddas. Samtidigt tonade Moderaterna ner de nyliberala influenserna och betonande pragmatism, bredd och antisystemskifte. Det är tendenser som sedan dess förstärkts.

Därför är det svårt att förstå dem som nu åter inför talmansrundorna talar om ”mittenpartier” som anses ligga så Socialdemokraterna att ett regeringssamarbete ter sig möjligt. I den för arbetarrörelsen kanske minst kompromissmöjliga frågan om arbetsmarknad och fackföreningsrörelsens inflytande står Centern längst från Socialdemokraterna. Moderaterna har till skillnad från Liberalerna ingått uppgörelser med Stefan Löfven om energi och försvar och den gamla samsynen mellan liberaler och Socialdemokrater om socialförsäkringarna finns inte längre.

När nästan hela den svenska politiska debatten flyttats högerut på den politiska skalan kretsar samtalet kring inomborgerliga lösningar.

Vilande motsättningar mellan liberaler och konservativa blir levande i en tid när också nygamla politiska skiljelinjer aktualiseras som synen på kultur, minoriteter och traditioner.

Men om det intellektuella borgerliga samtalet gjort tidigare samtalspartners till ovänner så går de huvudsakliga motsättningarna inom allianspartierna just nu inte mellan vänster-höger eller mellan liberala och konservativa idéer. Vi har för övrigt just lämnat en valrörelse som mest påminde om en amerikansk presidentvalrörelse med små sakpolitiska skillnader mellan alliansledarna.

Alliansandan och entusiasmen är måhända inte som 2006 eller 2009. Men regeringsfrågan handlar inte bara om form utan också innehåll. S+C fungerar möjligen i Smålandskommuner, men inte på det mer ideologiska riksplanet. S+M efterlyses bara av politiska teknokrater som inte funderat över hur huvudmotståndarna Magdalena Andersson och Elisabeth Svantesson ska kunna samarbeta på finansdepartementet. M+KD lockar starkt, men blir alldeles för parlamentariskt sårbar.

Nu förefaller oddsen ha ökat för alliansen sedan både Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) åter betonat blocköverskridande överenskommelser med Socialdemokraterna som villkor för att kunna regera. En alliansregering ska inte bli beroende av SD, deklarerar de. Löftestaktiken före valet, som för Centern var framgångsrik, bidrar nu bara till låsningar.

Sverigedemokraterna må ha proteströstande borgerliga väljare men är inget borgerligt parti. Det ligger ett Ararat mellan liberaler och konservativas värderingar å ena sidan och nationalistiska å andra sidan. Därför är förhandlingsvägen i riktning mot en parlamentarisk överenskommelse om stöd från SD stängd. I SD:s hjärtefrågor - migration och kultur - finns det inget att överge, inget att förhandla bort, inget att kompromissa med.

Men Centern och Liberalernas går längre än att säga nej till förhandlingar när de deklarerar att partierna avvisar aktivt stöd i riksdagen från SD. Det ser i dag ut att omöjliggöra en alliansregering som faktiskt hade innehållet för sig.