Vindkraft på grund

Ledare Artikeln publicerades

Häromdagen kom beskedet att statliga Vattenfall avvecklar vindkraftparken Yttre Stengrund som ligger i höjd med Ölands södra udde fyra kilometer från fastlandet.

Det brukar sägas att vindkraftverken har en livslängd på uppemot 25 år. När det gäller vindkraftparken i Kalmarsund som uppfördes 2001 är det alltså befogat att tala om en halveringstid. De höll i hälften av åren.
Det är något att beakta när kärnkraftskritiker under de senaste dagarna stärkta av ett kommande regeringsskifte flyttat fram sina positioner. Det är en ny argumentationslinje som hörs i debatten, grupper som vanligen inte kan kallas marknadsvänliga driver hållningen att kärnkraften inte kan överleva på marknadsmässiga villkor. Svenska Naturskyddsföreningens företrädare talar numera om att ”marknaden ska avveckla kärnkraften”, när inga statliga subventioner längre är tillåtna.
Ja, det är tämligen klart att få företag är villiga att investera 65 miljarder kronor i en ny reaktor som ger utdelning om 15 år, när bygget är klart. Som affärsbanken Citigroup konstaterat finns det inga exempel på kärnkraftsinvesteringar som skett helt utan statlig medverkan, i form av exempelvis lån eller borgensåtaganden. När Mikael Odenberg, statliga affärsverket Svensk Kraftnäts generaldirektör och tidigare moderat ekonomiskpolitisk talesperson talar om ny kärnkraft i termer av en ”utopi” sker det utifrån den strikta analysen och med hänsyn till dagens låga elpris.
Finns det något exempel på modern infrastruktur som det offentliga inte haft ett finger med i finansieringen?
I vart fall inte inom energin. Den som hävdar att kärnkraften ska vila helt på affärsmässig grund bör i logikens namn mena att samma regel ska gälla för andra energislag. Kärnkraftverken är dyra att bygga, men de är efter avskrivningstidens slut (25 år) rena vinstmaskiner. Samtidigt belastas kärnkraften med en extra effektskatt på fyra miljarder kronor årligen och en högre fastighetsskatt än vad som utgår på vatten- och vindkraft.
Vindkraften baseras på statliga subventioner. Elcertifikaten subventionerar sektorn med 132 miljarder kronor fram till 2035, (prop. 2009/10-33). Om livslängden för vindkraftsparkerna är 12–25 år är det svårt att tala om hållbarhet. Lägg därtill att energin från egna vindkraftverk som till exempel landsting och bostadsbolag äger är skattebefriad.
Odenbergs ord om att kärnkraft är en ”utopi” måste också förstås mot bakgrund av att den gällande Alliansöverenskommelsen om kärnkraft försvårar mer än möjliggör nya reaktorer. Om den framtida kärnkraften ska vila i marknadens händer måste också marknadens aktörer – det vill säga basindustrin – ha möjlighet att bygga ny kärnkraft.
Det har den inte. Den oligopolstruktur med korsägande mellan bolagen som när det gäller kärnkraft så ofta kritiseras stöttas i och med uppgörelsen.
Bara de nuvarande ägarna har rätt att ersätta gamla reaktorer med nya. Tyska Eon som lägger ner kärnkraft på hemmaplan och lämnat Finland har alltså veto mot nya aktörer i Sverige.
Kärnkraften finns således inte på någon fri marknad – den är hårdare beskattat än andra energislag och nya aktörer beläggs med ett investeringsförbud.
På en friare energimarknad och med ett visst statligt engagemang ter sig klimatsmarta nya reaktorer dock inte ut att vara någon utopi i Sverige.