• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Vilja väl blir lätt fel

Ledare 2011-08-25 | Uppdaterad 2011-08-25

Också innehållet räknas.

Att vilja väl, och att anstränga sig för att uppnå det föresatta, är bra. Tills det inte är det längre.

Vad har en politiker och en Fröken Sverige-deltagare gemensamt? I de flesta fallen menar de bägge väl; de vill utrota svält och fattigdom, förbjuda djurplågeri och barnmisshandel, skapa en värld där alla vill lika väl som de själva. Vari ligger skillnaden dem emellan? Politikern, till skillnad från skönhetsmissen, måste ta ansvar för visionerna, han eller hon måste kunna finansiera sina åtgärder, och framför allt behålla verklighetsförankringen. Tanken om att "tanken räknas" räknas så att säga inte.

När landets politiker så småningom återvänder till riksdagen för ett nytt arbetsår är det sisådär med realismen. Under de gångna dagarna har det såväl från borgerligt som från vänsterhåll kommit tydliga indikationer om hur det egentligen ligger till. Låt mig konkretisera. I söndags höll Håkan Juholt sitt första sommartal. Trots övermäktiga chockbesked från alla världens ekonomiska hörn lät det på Juholt som om inget hänt. Eller ens kan hända.

När Juholt pläderar för miljardsatsningar i form av fler bostäder, utbyggd tunnelbana, satsningar på skolan, sommarjobb och skattesänkningar för pensionärer, är hans tanke god. Förslagen är välmenta, välbehövliga och visionära, men vilka blir konsekvenserna av dem? Är de anpassade efter verkligheten? Och framför allt vill skattebetalarna, de enda som lever i verkligheten, förpassas ut på de ekonomiska marginalernas brantaste brant - som så skett på så många håll i världen - bara för att reformerna på pappret låter bra?

Men det tar dessvärre inte slut här. Förra veckan gick flera framstående centerpartister ut och föreslog "individualiserad" föräldraförsäkring. Trots att försäkringen redan i dag tillfaller individerna och att individerna i sin tur väljer att fördela den efter eget huvud. Inte blir det bättre av denna veckas utspel om att instegsjobben för nyanlända invandrare ska skrotas, till förmån för så kallades nystartsjobb som innebär att arbetsgivaravgiften subventioneras till hälften. Partiledningen föreslår också införande av nystartszoner, det vill säga bostadsområden med skatterabatter.

I måndags deklarerade partiets partisekreterare att man hoppas att förslagen ska resultera i svenska motsvarigheter av China Town och Little Italy. Med andra ord, låt oss skrota lite särlösningsbaserad politik - för att det är oliberalt - och ersätta det med något som pappret är mer välment, men lika oliberalt. Logiskt, eller hur?

Men inte bara politikerna faller dit, också många andra gör sitt yttersta för att antas av välmenta klubben. Häromdagen skrev debattören Carlos Rojas, säkert i all välmening han också, att "den politiska adeln måste släppa fram förortsborna". Enligt Rojas, mästare på kollektivistiska generaliseringar, skiljer sig förortsborna, läs invandrarna, markant från andra människor. De varken kan eller vill ta till sig demokratiska processer. De är offer, förfördelade, i behov av särbehandling.

Dessa tankegångar är Rojas inte ensam om att nära, han har kompanjoner inom bägge blocken. Människor som menar väl, som inte tar ansvar, som drivs av populism och sina egna karriärdrömmar. Människor som inte lärt sig att det inte bara är "tanken som räknas". Särskilt inte när tanken är korkad.

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus