Vetenskap vi har råd med

Ledare
Foto:

Att en utgiftspost ifrågasätts därför att den är för liten är klart ovanligt – men just detta är ett av Vetenskapsrådets skäl att vilja avveckla stödet till vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap.

Artikeln publicerades 10 december 2013.

”Det är ett litet stöd finansiellt, men kräver oavsett detta en hel del resurser för bedömning och beredning av ansökningar”, skriver general­direktören Mille Millnert.
Avvecklat stöd från Vetenskapsrådet till publikationer som Historisk tidskrift, Bebyggelsehistorisk tidskrift, Statsvetenskaplig tidskrift och Svensk tidskrift för musikforskning skulle dock innebära en stor förlust, i så måtto att tidskrifterna knappast skulle överleva. Det i sin tur skulle innebära ett ytterligare försvagande av det vetenskapliga utbytet på svenska; det skulle också innebära att resultaten blir alltmer otillgängliga för allmänheten.
Föga förvånande har landets humanister – i profes­sionell bemärkelse – reagerat. Samtliga dekaner vid de humanistiska fakulteterna, bland dem Peter Aronsson vid Linnéuniversitet, har undertecknat ett öppet brev som mynnar ut i att bidragsformen för tidskriftsstöd måste bibehållas.
Det intressanta i sammanhanget är dock att Vetenskapsrådet har fattat beslutet om avveckling just i syfte att öka tillgängligheten. Logiken är förvisso inte alldeles uppenbar, men så kallad open access – redan här börjar svenskan tunnas ut – har något att göra med saken.
Open access är den i grunden sympatiska tanken att forskningsresultat ska vara fritt tillgängliga, och har bland annat varit ett krav på den verksamhet som Vetenskapsrådet finansierar. Att en tidskrift får svårt att locka betalande prenumeranter när rådet samtidigt kräver att materialet ska vara gratis, ligger dock i öppen dag. Genom beslutet om open access slog Vetenskapsrådet så att säga undan det ena benet; genom avvecklat stöd slås även det andra undan.
En bidragande orsak till detta märkliga agerande är, som historieprofessorn Kim Salomon har påpekat, jämförelsen med förhållanden inom naturvetenskap och medicin. ”Ofta finansieras tidskrifter med open access inte via prenumerationer utan via de forskare som publicerar sina resultat där”, hävdar Vetenskapsrådet till exempel. Att denna modell har föga relevans för humanistiska ämnen ignoreras.
Avvecklingen kan därmed ses som en del av en större kris, nämligen osäkerheten från såväl politiskt som myndighetshåll i frågan om humanvetenskapernas syfte och förutsättningar. I rättvisans namn ska sägas att en del av denna oklarhet har uppstått inom humanvetenskaperna själva, nämligen där man har gjort upp med såväl bildningsideal som vetenskapsambitioner. Men fattigare blir samhället i alla händelser.