• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Vem är en modig journalist?

Ledare 2011-07-23 | Uppdaterad 2011-07-23

Kanske dags att börja oroa sig för journalistikens största utmaning?

Artikeln, i vilken man alltså "krävde" att Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skulle skjutas, signerades av Sveriges satirikers centralorganisation. Bakom signaturen döljer sig en kvinna med band till Syndikalistiska Ungdomsförbundet.

Efter publiceringen skrev en man på Twitter att kravet att döda Gudmundson var "rimligt". Mannen kandiderade för Vänsterpartiet i senaste valet. Ytterligare en man, med uppdrag för Vänsterpartiet på kommun- och landstingsnivå, tillade "alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?".

Gudmundson lämnade in en anmälan till polisen om olaga hot. Ärendet överlämnades också till Justitiekanslern för prövning av tryckfrihetsbrott. Av JK:s kortfattade besked framgår: "Den anmälda krönikan är uppenbarligen avsedd att utgöra satir. Det ligger i satirens natur att dess uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt. Formuleringarna är visserligen tillspetsade men kan inte uppfattas som allvarligt menade utan mer som ett polemiskt inlägg i en pågående debatt." Ingen utredning inleddes, men hånandet på nätet fortsatte.

Per Gudmundson är en skicklig opinionsbildande journalist. Men mest av allt är han modig. Att vara modig som journalist i Sverige borde vara svårt. Få länder i världen håller yttrande- och tryckfriheten så högt. Ändå handlar det journalistiska modet i Sverige mest om att våga utnyttja sina grundlagsstadgade rättigheter. Det kan handla om att förmedla fakta. Också sådan som uppfattas som kontroversiell, också då den inte bekräftar den bild av verkligheten som av politiken satts på piedestal. Att vara modig i Sverige är att fortsätta skriva, att inte ägna sig åt självcensur, att skratta när man läser att folk vill se en död.

För någon vecka sedan avslöjade Gudmundson att statliga medel har gått till islamistiska organisationer som sprider anti-demokratiska budskap. År 2009 fick organisationen SIF (Sveriges Imam Förbund) 416 000 kronor från Ungdomsstyrelsen i syfte att motverka islamofobi och rasism. Resultatet återfinns på sajten muslim.se där SIF bland annat förespråkar dödsstraff för homosexuella.

Det Gudmundson gör borde fler journalister göra. Den journalistiska kvalitén har sakta men säkert försämrats i västvärlden. Den grävande journalistiken, de djuplodande analyserna och förmågan att sätta nyheter i större perspektiv blir alltmer sällsynt. Istället befinner vi oss mitt i en utveckling som innebär större tillgänglighet och aktualitet men dessvärre också mindre utrymme för reflektion och djup.

I dag kan vem som helst ta fram de uppgifter Gudmundson tog fram. Vem som helst kan publicera dem på sin blogg. I dag kan vem som helst förmedla en nyhet, men är det detsamma som att vem som helst kan ägna sig åt journalistik? Journalister har en viktig roll att fylla i en demokrati. Den kanske viktigaste bör komma till uttryck i ett ständigt ifrågasättande av statsapparaten. Vad är incitamenten bakom ett beslut, vem sätter agendan, vad görs "sant" och varför?

Den journalist som eftersträvar opartiskhet för sig själv bakom ljuset. Människor är inte rationella, däremot försöker vi rationalisera våra beslut. En journalist kan aldrig återge hela sanningen, han eller hon måste alltid välja ut vad som är viktigast att återge. När så sker baseras det alltid på journalistens egna värderingar. Det behöver inte vara ett problem om värderings- och åsiktsklimatet i samhället uppmuntrar pluralism. Dessvärre är så knappast fallet i Sverige.

När Per Gudmundson på ledarplats redogjorde för norsk statistik avseende vissa invandrargruppers överrepresentation i våldsbrottsstatistiken var kritiken inte nådig. Det mest oroväckande var att kritiken inte primärt handlade om statistiken i sig utan om det faktum att Gudmundson valt att skriva om den. Särskilt när han inte föreslog några konkreta åtgärder. Men måste journalistiken alltid sitta på svaren? Räcker det inte med förmågan att ställa de rätta frågorna?

I en tid när medielandskapet förändras snabbare än någonsin förr är frågor kring journalistikens roll och ansvar i högsta grad väsentliga. På många håll i västvärlden oroas man över papperstidningens död. Dessvärre glömmer man då den riktigt allvarliga förlusten; den som följer i tystnadens spår.

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus