Västvärlden måste ta ansvar för sina mördare

Ledare Artikeln publicerades

Hundratals IS-krigare från Europa sitter fängslade i Syrien.

Före detta IS-medlem inför en kurdisk domstol.
Foto: Hussein Malla
Före detta IS-medlem inför en kurdisk domstol.

”Jag vill försäkra er om en sak: Vi kommer inte låta dem stanna här.” Abdul Karim Omar, utrikespolitisk talesman för den semiautonoma kurdiska enklaven i Syrien är tydlig i den intervju med den brittiska tidningen The Sunday Times som publicerades i helgen. ”De” är tillfångatagna IS-terrorister, européer som rest ner till Syrien för att ansluta sig till den självutnämnda Islamska Staten. Som deltagit i ”kriget” mot de otrogna, i folkrättsbrott och massmord.

De länder där de är eller tills nyligen varit medborgare vill inte ha dem tillbaka. Kanske förståeligt, men vem ska då ta ansvar för dem?

”Deras närvaro är väldigt negativ för oss, för Europa och för hela mänskligheten. För om det blir kaos här och de flyr, då vore det katastrof”, säger Omar. Och kaos är långt ifrån en omöjlighet. Kriget rasar fortfarande, lojaliteter skiftar och den lilla kurdiska enklaven hårt utsatt.

Den kurdiska administrationen säger att de håller 900 misstänkta IS-terrorister, 500 kvinnliga sympatisörer och 1200 av sektens barn. De har, eller har haft, medborgarskap från 44 länder.

Bland dem återfinns Alexanda Kotey och El Shafee Elsheikh. De är de två överlevande medlemmarna ur ”Beatles”, de gäng om fyra IS-terrorister med brittiska dialekter som torterade och mördade mer än 20 västerländska gissland, däribland de James Foley och Steven Sotloff som halshöggs framför kamerorna 2014.

Brittiska myndigheter har, trotts upprepade kontaktförsök, inte hört av sig, berättar Omar. Kotey och Elsheikh blev, I likhet med 150 andra brittiska IS-terrorister, fråntagna sina medborgarskap under förra året. Det gör dem, i Londons ögon, till någon annans problem.

Att åtala de misstänkta i hemländerna är svårt. Konflikten i Syrien har varit kaotisk, det är svårt att säkra bevis, få vittnen finns kvar och de som finns är spridda för vinden. Krigsbrott och brott mot mänskligheten faller under universell jurisdiktion, exempelvis Sverige kan väcka åtal oavsett var i världen brotten begåtts, men de är notoriskt svåråtalade. Därtill kommer säkerhetsaspekten: hålls eller åtalas IS-terrorister på europeisk mark kommer risken för fritagningsförsök eller hämndattacker vara hög.

Det är inte så konstigt att ingen vill ha dem tillbaka. Men de kan inte stanna där de är.

“Vi kommer försöka återlämna dem till deras länder till slutet. Men om vi når en punkt där deras länder inte gör någonting måste vi ta ett beslut, och jag vet inte vad det beslutet kommer bli.”

Det kan tolkas som en elegant omskrivning av Abdul Karim Omar, och visst kan det verka lockande att låta de män och kvinnor som frivilligt rest ner för att delta i massmord och förtryck möta sitt öde långt från en tråkig rättssal och uppvärmda fängelseceller med färg-TV och tre mål mat om dagen.

Men i ett rättssamhälle förtjänar även de grövsta förbrytare en rättvis prövning, och för att bygga ett rättssamhälle behöver övergrepp och förtryck släpas ut i ljuset och granskas.

Väst måste ta sitt ansvar för de mördare vi inte förmådde stoppa. För att offrens namn och berättelser nedtecknas och får sin rättmätiga plats i historieböckerna.