Varning för validering
När det talas om genomströmning och ”effektivare resursanvändning” i högskolan finns nästan alltid skäl att vara skeptisk. Då handlar nämligen nästan aldrig om hur fler ska lära sig mer på kortare tid, utan om hur utbildningssystemet ska kunna producera fler människor med en examen. Nu håller samma sak på att ske i den del av systemet som arbetar med validering av utrikes föddas kunskaper.
Validering innebär att göra något giltigt, att slå fast att en påstådd kunskap är en verklig kunskap. För universitet och högskolor är det en uppgift som borde tas på största allvar. Men den så kallade valideringsdelegationen, som under tisdagen redovisade delbetänkandet Validering i högskolan, resonerar överhuvudtaget inte om målkonflikter. Saken reduceras till en fråga om kostnader, framför allt besparingar.
Om utrikes föddas kunskaper kan valideras - det vill säga likställas med kunskapskraven i svenska utbildningar - gör samhället en stor besparing på utbildningsplatser som inte behöver användas. Men en ännu större besparing, påpekar valideringsdelegationen, är att produktionsbortfallet som skulle ha uppstått om personerna studerade istället för att arbeta minskar eller försvinner. Tre fjärdedelar av samhällskostnaden för utbildning är just produktionsbortfallet - de direkta utbildningskostnaderna är små i sammanhanget. Ur samhällsperspektiv finns därmed ett klart intresse av att validera så mycket och så generöst som möjligt.
Men det är inte nödvändigtvis i universitetens intresse. Validering kan bland annat leda till vidare studier i ett universitetsämne - och om valideringen är för generös blir det universitetets lärare som, utan extra resurser, får hantera bristande förkunskaper och avvikande förförståelser av vad ämnet går ut på.
Om validering på högskolenivå inskränktes till bedömning av tidigare studier på högskolenivå vore redan det tillräckligt komplext. Men valideringsutredningen vill att landets lärosäten framöver ska bedöma helt andra kunskaper, kompetens som kan vara inhämtad lite varsomhelst. Studenten ska kunna tillgodoräkna sig kunskaper och färdigheter från studier med godkänt resultat, yrkesverksamhet eller ”på annat sätt” tillägnad kompetens.
Universiteten å sin sida ska vara flexibla och generösa - och har dessutom bevisbördan. Det är inte studenten som ska visa att han eller hon har de kunskaper som krävs, utan universiteten som ska visa att det råder en väsentlig skillnad mellan de kunskaper som studenten anser sig ha och de kunskapskrav som utbildningen ställer. Universiteten ska med andra ord bekräfta att man inte behöver gå på universitet för att lära sig vad de lär ut.
Validering har länge betraktats som en av de viktigaste lösningarna på de svenska integrationsproblemen. I debatten har ofta hävdats att nyanlända i stor utsträckning är högutbildade, men att det är stela svenska system som stänger dem ute från arbetsmarknaden. Detta har dock visat sig vara en from förhoppning. Den generella utbildningsnivån är inte särskilt hög, och även avancerad utbildning - den så ofta omnämnda läkarutbildningen till exempel - kan vara av annan kvalitet.
Lösningen på detta dilemma kan dock inte vara sänkta krav, maskerade till generositet och flexibilitet. Syftet med validering kan inte vara att spara pengar genom att slippa utbilda människor; det måste vara att ta vara på den kunskap människor redan har för att därigenom kunna ge dem en utbildning som skapar livschanser och möjlighet till egen försörjning. Sverige ska vara ett kunskapssamhälle, inte ett examenssamhälle.
