Varning för politisk särbehandling
Det går inte att undanhålla läsekretsen vad Vänsterpartiet tycker om den straffskärpning av våld och hot mot förtroendevalda som justitieminister Morgan Johansson (S) lägger fram.
Vänsterpartiet välkomnar den. Samtidigt skriver partiet i sitt program att det ”talas för mycket om strafflängder och hårdare straff”.
Men när det gäller hot mot politiker anses tydligen att skärpta påföljder är en fungerande metod.
Det finns flera starka skäl till att ta hot och våld mot förtroendevalda på ökat allvar. Hoten försvagar det demokratiska samhället. Det kan leda till att tilltron till beslut skadas. Och att förtroendevalda väljer att lämna politiken.
Men Vänsterpartiets dubbelmoraliska reaktion vittnar om ett inbyggd problem. Även journalister väntas få ett förstärkt skydd. Även för det finns många anledningar. Pressen har en särskild uppgift i samhället och är skyddad i grundlag.
Det är emellertid starka grupper som därmed får ett förstärkt skydd. Men hot och våld drabbar i hög utsträckning grupper som är att anse som svaga på arbetsmarknaden.
Det är café och butiksanställda som konfronteras med stöket på gator och torg eller snattaren i affären.
Det är fastighetsskötare i utsatta områden.
Det är lokalvårdaren på den stökiga högstadieskolan.
Även de utför samhällsnyttiga uppgifter även om de inte arbetar i demokratins kärna. Gränsdragningar skapar också nya problem. Politiska tjänstemän får ett sämre rättsskydd än politiker. Diakoner i Svenska kyrkan har redan ett sämre än socialarbetare.
Vilka ska ställas utanför den mer skyddade gruppen som växer med allt fler uppgifts- och yrkeskategorier? Men att ge utvalda starka grupper en särställning när det kommer till rättsskydd medan stora grupper hamnar utanför riskerar att devalvera begreppet likhet inför lagen.
