Vargen kommer närmare
Fler ensamma vargar och fler flockar med ulvar lär dock skapa ännu starkare konflikter och högre kostnader för samhället.
I denna känsliga debatt tycks människors på landsbygdens egna upplevelser av vargen väga lätt. Det är dom som berörs av rovdjuren. I andra sammanhang hålls det högtidstal om livsvillkor på glesbygden eller om förutsättningar för att en större del av landet ska leva. Visst finns det dimensioner i vargdebatten som egentligen inte handlar om rovdjuret. Stad-landkonflikten får i vargen en tydlig symbol. Det är när avfolkningen accelererat, mackdöden drabbat bygden och den doftande ängsmarken planterats igen med gran som vargstammen symptomatiskt nog vuxit. Varghatet, det som på sina håll finns, är en reaktion på marginaliseringen. Samtidigt tycks vargfrågan i storstaden också handla om något annat. Åtskilliga miljö- och djurfrågor måste anses vara viktigare. Vargen blir en symbol för en natur som aldrig funnits, den orörda skogen, de av människan opåverkade biotoperna. Vargförespråkandet som enligt den statsvetenskapliga forskningen ökar med avståndet till rovdjuren reflekterar att storstadsmänniskans har allt svagare band till landsbygden. Nu ser vi inte ens längre på Hem till byn, utan på Solsidan. Vargkritiken från landet bekräftar storstadsmänniskans bild av kusinerna från landet som intoleranta och mossiga.
Men människan är också en del av naturen, som fårfarmare i Nybro kommun eller som jägare i Värmland. En stor vargstam slår mot samer, fäbodkulturer och jägare som sedan lång tid tillbaka använder sig av lösgående hund. En större vargstam är omöjlig att förena med det som finns kvar av det småskaliga jordbruket. Mindre djurhållare vet också att tidigare löften om stängsel som ska skydda tamdjuren mot rovdjuret varit otillräckliga. Dels kan all betesmark inte stängslas in, dels är stängsel ingen mirakellösning. De ska ses över och underhållas. Kostnaderna för rovdjurspolitiken vältras över på hårt arbetande lantbrukare som dessutom inte kan uppfylla varje djurägares plikt att skydda sina boskap.
Naturvårdsverket ger ett andra alternativ som ligger närmare regeringens mål på 180 djur. Men då krävs kraftiga insatser för att motverka inavel i stammen. Då bör man också betänka att enligt Skandulv skulle en stam på 100 vargar vara fullt tillräcklig. Fast kanske skulle en stam på 380 vargar motverka sitt eget syfte. Med revir allt närmare storstadsbefolkningen skulle debatten ta en annan vändning.
