Vårdslöshet i politik

Det är naturligtvis inte avsikten att anmälan ska leda till något annat än att ljus riktas på Svenonius personligen.

Politiker kan på det hela taget i stort sett endast ställas till straffrättsligt ansvar för brott i samband med myndighetsutövning, tagande av muta, brott mot sekretess eller för skadestånds och revisionsansvar. Det nämndledamot som inte deltar i en omröstning när det gäller myndighetsutövning kan ställas till svars för tjänstefel. Även arbetsmiljöansvar - om det inte är delegerat - har i särskilda fall lett till åtal. I Brottsbalken står det: ”Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han vidtar i denna egenskap.”

I allmänhet kan heller inte tjänstefel inte aktualiseras för den som sitter i kommun- eller landstingsstyrelse eftersom de inte utför myndighetsutövning och efter de arbetar på uppdrag av fullmäktige.

Att politiker i en demokrati är ansvariga inför väljarna understryks också av att Justitieombudsmannen JO:s uppsikt över kommunerna är mycket begränsad och att den alltid ska utgå utifrån det kommunala självstyrets värden. När JO mot den bakgrunden inte kan granska fullmäktige blir det svårt för att inte säga omöjligt att pröva de organ- som landstingsråd - som utför de folkvaldas beslut. JO får väcka åtal, men ger vanligen kritik. Eftersom JO i princip inte kan granska styrelsen skulle det naturligtvis vara uteslutet att inleda en förundersökning om brott. Det får naturligtvis följder för handläggningen av denna anmälan.

Men syftet med anmälan för tankarna till Trumps strategi. Politiska motståndare, medier och ämbetsmän utsätts återkommande för absurda anklagelser. De hamnar då i försvarsställning. De som anklagade får bevisbördan när det är den som slänger ur sig påståendena som borde ha den.

Det hör till ovanligheterna att en riksdagsledamot som är lagstiftare lägger sig i ett självstyrande landstings inre angelägenheter. Hoff saknar mandat för detta. Han är för övrigt inte ens skriven i Stockholms län utan är från Halland.

Om det finns ett utbrett missnöje med alliansledningen i Stockholm återstår för väljarna att rösta bort den. Det är inte en fråga för åklagare och domstol. Och ska heller inte vara det.

Hoff är nu inte den enda som ruckat på principerna. Regeringen tillsatte i vintras en utredning som genast kom att kallas för en kriskommission efter turbulensen på Nya Karolinska. Därmed valde regeringen att sätta sig till doms över ett enda landsting. Den valde exempelvis inte att utreda vårdköerna i andra (S-styrda) landsting.

Statens förhåller sig därmed inte neutral till de självstyrande landstingen. Alla ska behandlas lika. Alla landsting har egna revisorer som för övrigt ska verka oberoende utifrån sina uppdragsgivare. Den ordningen visar inte regeringen respekt för.

Agerandet mot nya Karolinska från både regering och riksdagsledamot ruckar på principerna om kommunalt självstyre. På samma sätt som folksuveräniteten ger riksdagen legitimitet ger folksuveräniteten tyngd åt det landstingskommunala självstyret. Den landstingskommunala makten utgår också från folket.

Agerandet riskerar att skapa en praxis där regeringen utreder kommuner under ledning av motsatt politisk färg. Där självstyret blir en chimär.

Men Trumpifieringen av den svenska debatten underminerar också tilltron till det demokratiska styrelseskicket. Riksdagsledamoten - såvida han inte medvetet gör sig skyldig till falsk tillvitelse - pekar faktiskt ut en i demokratiskt ordning vald politisk ledare som brottsling. Det är faktiskt allvarligare än att leverera svartmålning eller ”fake news”.

Det är minst sagt anmärkningsvärt och ledsamt att en riksdagsledamot går i bräschen för den utvecklingen.