Vårdpolitik utan vetenskap

Ledare Artikeln publicerades
Personlig kontakt med sjukvården är effektivare än regeringens gratisreformer.
Foto:Meek, Tore
Personlig kontakt med sjukvården är effektivare än regeringens gratisreformer.

Svensk sjukvård ska bedrivas utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Sjukvårdspolitiken borde också lyssna mer på vetenskapen.

Det vore orättvist att säga att ännu en gratisreform präglade regeringens budget när det gäller sjukvård och omsorg. Där ryms också en stor satsning - en välkommen sådan - på den i flera landsting krisande förlossningsvården. Men mönstret är tydligt. En av "reformerna" är att cellprovstagningar för kvinnor ska avgiftsbefrias.

Tidigare år har mammografin avgiftsbefriats. Alla 85-åringar och äldre ska få gratis primärvård. Barn får gratis mediciner. Alla upp till 19 år slipper betala för glasögonen. Gränsen för vem som är ung höjs till 23 år när det gäller tandvård som ska vara gratis för hela denna grupp. Och preventivmedel ska vara gratis upp till 20 år.

Att avskaffa avgiften för cellprover innebär inte någon enorm extrakostnad för staten. Landstingen ska kompenseras med dryga 140 miljoner kronor om året.

Men samtidigt är det ånyo ett exempel när vårdpolitik tyvärr handlar mer om politik än om vård. Motivet för avgiftsbefrielsen synes vara det självklara. Screeningen är en effektiv metod för att motverka livmoderhalscancer. I stora grupper av kvinnor - ofta resurssvaga och invandrare - går inte i dag på kontroll.

Är det då hundralappen som spökar? Nej, säger forskningen från Sahlgrenska Akademin i Göteborg. När kvinnor från socioekonomiskt svaga områden, Angered, Bergsjön och Biskopsgården, erbjöds gratis kontroller troode man att fler skulle delta i undersökningarna. Så blev det inte.

Forskarna Björn Strander och Emilia Alfonzo underströk att undersökningen inte kan användas för att höja avgifter. Men att de pengar som kan användas för att avskaffa avgiften kan nyttjas bättre.

Ska fler kvinnor delta i undersökningarna är det bättre att erbjuda förbokade tider som är lätta att boka om, eller att skicka årliga påminnelser och att en barnmorska tar kontakt med dem som uteblivit.

Att avgiftsbefria är emellertid politiskt mer lockande. Fördelningspolitik och sjukvårdspolitik vävs samman. Om prioriteringen att verkligen öka deltagandet i cellprovstagningar är emellertid alltså andra åtgärder mer effektiva.

Man kan tycka att inte bara sjukvården utan också sjukvårdspolitiken borde vara kopplad till vetenskap och beprövad erfarenhet. Här sätts politiken före professionen och ideologin före vetenskapen.

Gratisreformerna har också fört det med sig att tyngdpunkten i vård och omsorg skjutits något från en inriktning på kvalitet till kvantitet. Jämlikhetsbegreppet i vård förändras från att ha handlat om kvalitet på mottagande och behandlingar till att handla om borttagandet av redan låga avgifter.

Om de ekonomiska prioriteringarna när det gäller sjukvård sker utifrån andra faktorer än patientens bästa och medicinska utgångspunkter kommer kvaliteten att sjunka och förtroendet för den offentligt finansierade vården urholkas. Den vägen ska vi väl inte vandra?