Vår brandberedskap var inte god
När brandröken mentalt når över hela landet letas det efter syndabockar och förklaringar. Några ideologiska: Det är skogsindustrins fel som planterar granskog, står det i en kvällstabloid. Det ökar spridningsrisken. Andra talar om klimatförändringar och att det brinner oftare nu än tidigare.
Lite fakta kan behövas: För 150 år sedan brann i genomsnitt cirka 1 procent av skogsarealen i Sverige årligen, enligt Naturvårdsverket. Idag brinner endast cirka 0,016 procent av skogen årligen.
Ja, redan Carl von Linné noterade under inledningen av 1700-talet hur stora arealer som drabbats av bränder och klagade över hur svårt det var att färdas i sådana otillgängliga landskap.
Andras söker krampaktigt föra röken på regeringen.
Regeringens elcykelpremie ställs mot frånvaron av svenska vattenbombarplan. Vad de nu har med varandra att göra.
Och statsministern anklagas för att ha väntat med att besöka de drabbade områdena. Ärligt talat så kan regeringschefen nog få mer gjort på hemmaplan än där gran och tall blir lågornas rov.
Det finns mer seriösa problem att diskutera:
Spänningarna mellan stat och kommun som alltid kommer upp vid katastrofer, det finns exempelvis ingen statliga samordning av helikoptrarna, noteras också nu. Den som först begär helikopterassistans får hjälp när den statliga samordnarrollen saknas.
Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) är mer anpassad för att snabbt samordna hjälp till andra länder än inom Sverige. Samtidigt ställer räddningstjänster och personal upp från andra kommuner - utan tvång och krav från statliga myndigheter. Det är också en bild av ett lokalsamhälle som ställer upp.
Och av en fredsskadad kultur där den nationella beredskapen varit hög för att stöttas vid andras kriser men lägre för att hantera egna.
