Vänsterns svartmålar oberoende tankesmedjor

Ledare Artikeln publicerades

Vänstertankesmedja räknar medvetet fel när den ska överdriva ”högerns” övertag i samhällsdebatten.

I slutet av valrörelsen utkommer en rapport från tankesmedjan Arena opinion med slutsatsen att ”högerns tankesmedjor” får 20 gånger så mycket ekonomiska bidrag som ”vänsterns”. Innebörden är tydlig; den politiska makten är ojämnt fördelad. Starka företagarintressen har ”hundra år efter demokratins genombrott” ett stort övertag i det offentliga samtalet.

LO-opinion ger ut en rapport som kategoriserar forskningsinstitutioner till ”högern”.
LO-opinion ger ut en rapport som kategoriserar forskningsinstitutioner till ”högern”.

Det är visserligen inget som återspeglas i denna valrörelse där frågor som skattesänkningar, avregleringar och mindre offentlig sektor är tämligen frånvarande. Allianspartierna driver en annan agenda, några år efter det att Fredrik Reinfeldt kritiserade (den liberala) ”borgerligheten utanför Rosenbad”.

Men metoden att klumpa i hop en rad ansedda näringslivsfinansierade institutioner under kategorin ”högertankesmedjor” och därmed ge bilden av ett borgerligt stort och dolt ekonomiskt-politiskt övertag är rapportens stora svaghet.

Den tankesmedja som får mest pengar enligt rapporten är Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, i vanligt tal kallad SNS. Den bildades mycket riktigt efter det andra världskriget när Sverige skakades av en planhushållningsdebatt. I dag uppmärksammas SNS ofta för dess ansedda konjunkturråd och dess demokratirapporter. Högerinriktat? Senaste konjunkturrådet föreslog bland annat en ny arvsskatt liksom återinförd fastighetsskatt.

SNS kan sägas vara en värdefull del av en äldre svensk korporativ modell där olika intressen, företag och organisationer möts.

Det är mot den bakgrunden ett flertal myndigheter, universitet och statliga bolag är medlemmar, liksom folkrörelser och någon kommun. En annan institution som kategoriseras som högerinriktad är Institutet för näringslivsforskning som samlar ett tjugotal nationalekonomer vars forskning finansieras ungefär som på universitet. I projekt och av forskningsstiftelser. En tredje är märkligt nog Entreprenörskapsforum som driver forskning om småföretagande. Sverige behöver fler, inte färre mötesplatser, och Sverige behöver fler forskningsinstitut, inte färre.

För att få upp summorna förs konfessionella Claphaminstitutet och ett Van-Mises-institut som ingen hört talas om till på listan. Liberala Fores räknas som borgerlig - trots att det drivs av en tidigare aktiv miljöpartist. Medan Seglora smedja som utmärkt sig som kyrkopolitiskt identitetsvänster tendentiöst nog räknas som opolitisk! På högersidan tas sedan några år nedlagda tidskriften Neo upp medan vänsternättidningen Politism märkligt nog inte redovisas.

Återstår då Näringslivets marknadsekonomiska tankesmedja Timbro som enligt författaren Sverker Lindström fått 170 miljoner kronor på fem år, mot vänstersmedjornas sammanlagda bidrag på 80 miljoner. Om Lindström skriver att högersmedjorna får 20 gånger så mycket i stöd som vänsterns visar de sig alltså få dubbelt så mycket. Även denna beräkning haltar. Flera av de näringslivsfinansierade verksamheter som listas i rapporten är nedlagda.

Visst finns en nära informell relation mellan näringsliv och borgerlighet vilket är en anledning att de svenska partierna varit mer liberalt orienterade än på kontinenten. Andra viktiga institutioner har spelat en mindre roll här. Den svenska modellen som utgår från självständiga parter på arbetsmarknaden ger också både LO (minoritetsägare i nordens största tidning) och Svenskt Näringsliv en stark ställning i samhället.

Men mer självständiga institutioner har också varit en politisk borgerlighets dygd. Marknadsekonomiska Timbro som i rapporten ges en astronomisk betydelse blev tidigt tankesmedjan med stort T. Just oberoende från uppdragsgivare och partier skapade kreativiteten och styrkan under en samtid då folkrörelser, fackföreningar, parti och stat annars växte ihop med varandra.

Statistiken säger emellertid inte särskilt mycket om ekonomiska maktrelationer i valrörelsen. Allianspartier tar inte emot stöd från företag, Socialdemokraterna får 10 miljoner årligen från LO-förbund som själva är aktörer i valrörelsen på det stora regeringspartiets sida. Hyresgästföreningen driver som vanligt kampanj mot allianspartierna. Om det får någon annan än LO-opinion som står bakom denna rapport berätta.