Välvilja utan hållbarhet

Vad som sedan följde var motsatsen. Fridolin vecklade in sig i långa resonemang från vilka han gång på gång fick återföras till ämnet och kunde inte ens besvara den enkla frågan om huruvida han någon gång hade skjutit ett djur med ja eller nej.

När politiken — nästan oavsett område — diskuterades, svajade det betänkligt. Miljöpartiets förslag om en löneökning på 10 000 kronor i månaden för alla lärare visade sig huvudsakligen innebära att löner stiger som de brukar göra. Och när det gällde försvaret försökte Fridolin hävda att partiet har velat stärka bemanningen i stället för att satsa på dyra vapensystem, när man i själva verket har velat skära ner på bådadera. Få torde ha fått större förtroende för Fridolin efter denna utfrågning.

Men så innehöll den också ett för Miljöpartiet ovanligt stort mått av ifrågasättande. Som näst största oppositionsparti, och därtill med en framtoning som modernt och ungdomligt parti, har de gröna annars lyckats undgå mycket av den granskning andra partier får klara av. I synnerhet Fridolin har också i den svenska politiken infört en Obamainspirerad retorik, lika rik på moraliska självklarheter som fattig på konkreta prioriteringar. Det är som upplagt för en kollision med den krassa verkligheten.

Att Miljöpartiet har svårt att ge besked i frågor som man saknar intresse för, försvarsfrågorna inte minst, är nu kanske inte så konstigt. Betydligt märkligare var då att Fridolin i Gomorron Sverige i går inte kunde ge en spörjande tittare besked om vad som ändå är partiets hjärtefråga, miljöpolitiken.

Frågan gällde närmare bestämt det faktum att Miljöpartiet i årets upplaga av Almedalsveckan föreslog att allt svenskt jordbruk vid Östersjön skulle ställas om till ekologisk produktion, i syfte att rädda havet från övergödning. Just detta menade Miljöpartiet sig också kunna ­åstadkomma: ”Rädda Östersjön” var rubrik- en, och ekologiskt jordbruk den enda lösningen.

Mot detta finns självfallet en rad invändningar. Vad Sverige gör på egen hand spelar ingen större roll så länge andra länder inte gör likadant, och för likadant beteende krävs mer än att svensken tar på sig ledartröjan. Framför allt innebar förslaget en massiv inskränkning av böndernas rätt att bestämma över sin egen verksamhet.

Det minsta man kan begära av ett sådant förslag är att det har någon vetenskaplig underbyggnad. Men i Gomorron Sverige kunde Fridolin inte sträcka sig längre än att Sveriges lantbruks­universitet hade ”varit inne på” att ekologiskt jordbruk ”på arealen läcker något mindre”.

Där sommarens utspel om Östersjön gav vid handen att saken kan lösas om svenska odlare ställer om, menade Fridolin nu att vi har ett ”bra jordbruk” i Sverige trots att bara 20 procent av åkerarealen odlas ekologiskt. Omställningen till ekologiskt jordbruk hade inte längre någonting med Östersjön att göra, utan handlade om att konstgödseln måste fasas ut innan den inte längre går att tillverka. Av sommarens centrala politiska reform återstod därmed ingenting

Att just Miljöpartiet producerar denna typ av förslag, ämnade för omedelbar konsumtion i allt större mängder, kan förvåna. Är inte hållbarhet idealet? En förklaring gavs dock i söndagens utfrågning. Det handlar, sa Fridolin, om att för kommande generationer kunna visa att man i alla fall försökte. Att resultaten uteblir, konsekvenserna blir helt orimliga och förslag måste skrotas kort efter att de har presenterats spelar mindre roll när den goda avsikten är det enda som räknas.