Ledare 2010-01-26 | Uppdaterad 2010-01-28
Gunilla Henriksson visar med sitt genmäle i blixtbelysning det jag noterat från många, det ska bara finnas en sanning, en väg: alla barn mot förskolan fortast möjligt. Var finns acceptansen för att barnen är föräldrarnas ansvar? Var finns acceptansen att barnen är olika och har olika behov?
För mig är valfriheten det som är a och o. Varje familj ska kunna välja den lösning som passar dem och deras barn bäst. Jag tycker inte att det är varken min eller någon annans sak att pracka på familjerna en enda lösning, att sätta mig till doms över andra människors livsval.
För många är vårdnadsbidraget välkommet för att stanna hemma några månader extra, att inte lämna barnet fullt så tidigt på förskolan. Vårdnadsbidraget skjuter upp starten för barnets deltagande i förskolan.
Mitt synsätt skiljer sig från Henrikssons, som anser att hon har förmågan och rättigheten att tycka till om vad som är bäst för alla Sveriges barn, inte deras föräldrar – att barnen främst är samhällets ansvar, inte föräldrarnas.
Jag är sannerligen inte rädd för förskolan. Mitt eget barn går där sedan två års ålder, en lösning som passar både henne och oss utmärkt. Eftersom jag började arbeta när hon var tre månader gammal och hennes far gick hem på pappaledighet så tror jag mig om att leva i 2010-talet, inget annat århundrade. Och enfalden, att endast en lösning ska gälla alla, hör knappast framtiden till.
Irene Svenonius
Det är en riktigt svensk egenskap att vilja att alla gör likadant. Om alla gör på samma sätt, har alla kontroll över varandra, man känner trygghet över sitt val, "alla andra gör ju så..." och ingen har det bättre än nån annan.
Sverige skulle må bra av en föräldrarevolution, där föräldrar återtar rätten till och ansvaret för sina egna barn!









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA