Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Valdebatt EU 2009-03-05 | Uppdaterad 2009-04-16
Aldrig har väl ett EU-val kommit så lägligt. För unionen står i dag inför en avgörande brytpunkt, ett kairos. Statsvetaren Thomas Persson beskriver det med precision i den nyutkomna antologin Hur gemensam är den europeiska gemenskapen?.
I dag är det av alla gemensamma EU-institutioner EG-domstolen som är den pådrivande för unionens fördjupning. Alltså instansen med minst förankring hos unionens medborgare. Ska vi ta åt söder vid vägskälet och verkligen satsa på en politiserad union? Då får vi utveckla de europapartier som exempelvis presenteras på denna plats inför valet i juni. Eller ska vi satsa på en avpolitiserad union av expertvälde?
Kan vi inte bara lunka på? Knappast. Den insiktsfulle ekonomikrönikören Gunnar Örn målar bilden i Dagens Industri i veckan: ett antal EU-länder är i akut behov av stöd. Der rika länderna har visserligen skjutit samman en del, men det behövs också någon som kan se till att de nödlidande får stödet. Inte i en fjärran framtid, utan nu genast.
Det går inte att använda någon av EU:s egna kanaler, eftersom dagens fördrag uttryckligen förbjuder detta. Ett lands ekonomiska lättsinne ska nämligen inte få betunga de andras budgetar. Alltså måste de rika EU-länderna välja främmande händer för det som ändå ges, exempelvis Internationella valutafonden. Fungerar detta i längden?
Den tyske tidigare utrikesministern och miljöpartisten Joschka Fischer argumenterar i Dagens Nyheter för att den europeiska centralbanken ska få börja emittera EU-obligationer. Alltså skapa en unionens egen statsskuld, för att få ihop hjälp åt syd och öst. Därmed har EU tagit ett jättekliv mot överstatlighet. Finns en statsskuld finns också snart en stat med rätt att ta upp skatt för att betala räntor och amorteringar.
Kan inte någon annan ta ansvaret då? Frågan är vem. USA har nog med sitt. Kinas styrande elit oroas av folkligt missnöje och ser väl inte Europa som det viktigaste investeringsobjektet.
Däremot har vi en granne som nog gärna skulle vilja satsa en del i främst östra EU: Ryssland. Frågan är om vi vill låta det landet ta sig rollen som alla goda gåvors givare en knapp generation efter det att ett antal länder lösgjorde sig ur Sovjet. Därmed skulle ju EU i praktiken vara tillbakarullat, och demokratin från Svarta Havet till Finska viken tunnas ut.
Gunnar Örn lämnar tre alternativ för euroländer på kneken: gå ur valutaunionen, göra nationalbankrutt eller tigga i Bryssel och Frankfurt. De båda första utvägarna skulle slå sönder det mesta av den trovärdighet det politiska Europasamarbetet har, och likaså ge Ryssland och antidemokratisk populism ökat spelrum. Återstår Brysseltiggeri.
I detta läge blir det politiskt nödvändigt att handla. ”Tyskland enades med blod och järn” sade en gång rikskanslern Bismarck. ”EU enades med akuta nödlån” skulle vi kunna säga om några år. Jag betvivlar att den byråkratiska union vi har i dag, där medlemsländernas regeringar konfirmerar det tjänstemännen från nationella myndigheter förhandlat fram är en politiskt framkomlig väg.
Alternativet till expertstyre är som sagt starkare partiinflytande via EU:s eget folkvalda parlament. I dag verkar EU-valet mest av allt vara en HTG-övning (”hoppas tiden går”-övning, för er som inte deltagit i managementkurser). Jag tror att sannolikheten är ganska stor att vi i framtiden upptäcker att de kontroversiella beslut EU-politiker måste ta också kräver het debatt.
Som så många andra statsbildningar blev det inte avtalen som styrde EU:s utveckling. Utan det historiska händelseförloppets egen logik.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Jesper Ericson
jesper.ericson@barometern.se
Telefon: 0480-592 24











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA