Vågar Socialdemokraterna lyssna på Shekarabi?
I en regering hör det till att ministrar på det hela taget aldrig uttalar sig på något annat statsråds område. Det blir särskilt viktigt i koalitionsregeringar och än mer avgörande i en koalitionsregering som vilar på ett blocköverskridande stöd.
Det blir därför särskilt uppseendeväckande när den minister som ansvarar för förvaltning och myndigheter själv går ut och tar ställning i en rad frågor som ligger utanför hans eget område och som dessutom går stick i stäv med den framförhandlade Januariöverenskommelsen.
Efter en budgetpresentation i Alvesta skrev civilminister Ardalan Shekarabi att ”religiösa friskolor måste förbjudas”. Ett anmärkningsvärt besked eftersom en utredning om att stoppa nyetablering av konfessionella skolor pågår. Han vill också tvinga kommuner att bygga hyresrätter, trots att det skulle strida mot det kommunala självstyret och mot de regler om affärsmässighet som reglerar de allmännyttiga bostadsbolagen. Man undrar hur de tongångarna tas emot av skol- respektive bostadsministern. Eller hur Liberalerna och Centerpartiet ser på civilministerns ord om att etableringsfriheten för fristående skolor ska stoppas, något som står i motsats till Jökens ord om lika villkor för offentliga och privata aktörer.
Men även ett statsråd har frihet att tänka högt i de mer övergripande frågorna, om de stora framtida politiska vägvalen. De gör också Shekarabi. I inlägget understryker han behovet av vad han kallar ”gemensamhetsskapande institutioner”. ”Hela samhället måste göra stora ansträngningar för att skapa en inkluderande nationell identitet”. Lägg därtill att civilministern betonar att migrationen måste ned på ”låga nivåer” för att ”klara integrationen”.
Det är en linje och en retorik som försiktigt uttryckt inte direkt går i Januariöverenskommelsens riktning.
Migrationsreglerna har tvärtom blivit mer generösa och hela projektet motiveras med att stänga ute ”ett konservativt” block från den politiska makten. Kritik mot mångkulturalism och framhävandet av begrepp som svenska värderingar och har fulats ut och fördömts.
I Shekarabis facebookpost ges de gemensamhetsskapande institutionerna en medveten diffus prägel. Statliga ansträngningar för att klistra på människor värderingar kan fel utformade riskera att dra mot enhetlighet och mot den intolerans som åskådliggörs i Shekarabis intention att diskriminera skolor som drivs av kristna samfund. Folkhemmet blir inte mindre trångt för att det uppdateras till en version 2020. Det gäller att i diskussionen om nationen som sammanhållande kitt aldrig glömma bort att samhället alltid är större än staten.
Men det är samtidigt en tydlig signal om riktningen bort från den identitetspolitik där lösa grupptillhörigheter lyfts fram. I ett Sverige där nationella symboler förknippats med ”högern” till skillnad från i länder som Norge, Danmark eller Frankrike har det i sig ett värde att tunga socialdemokrater åter talar om förenande faktorer.
Inlägget må visa upp ett regeringsarbete som drar åt olika håll, men det öppnar samtidigt upp för en normalisering av svensk debatt i frågor som nation, identitet och värderingar.
