Upp till bevis om integrationen

Ledare

Vi är på landet. På väg till veterinären i byn möter vi fyra syskon som går upp och ner för gatan. Fin hund, säger den äldsta flickan, som har sin lillasyster på axlarna. Hon är sjuk, vi ska till doktorn, säger vi, men hon tittar oförstående. De börjar prata arabiska, pekar på hunden.

Artikeln publicerades 28 juli 2014.


Förra sommaren skämtade vi om att jag med mina polska rötter måste vara det mest exotiska de sett här på sommarvistet, en vacker liten by där jag sakta behövt vänja mig vid skånskan för att förstå lokalbefolkningen. I år vandrar nyanlända asylsökande upp och ner för gatorna.
Hemma i Stockholm märker man inte att vi befinner oss mitt i en flyktingvåg, den största sedan kriget på Balkan på 1990-talet. På en liten ort syns det. Där finns det en gemenskap som man kan vara en del av eller stå utanför.
Att de nyanlända har hamnat just i den här byn är en administrativ tillfällighet. Den lilla syskonskaran är förmodligen placerad här av Migrationsverket som ingått avtal med ett privat boende efter att kommunen gått med på att ta emot nyanlända.
De kommer att vara en del av Sverige i generationer, med samma rätt och på samma villkor som vi som är födda här. De har tagits emot av invandringsbyråkratin. Men hur tas de tusentals nyanlända som kommit till Sverige de senaste veckorna och månaderna emot i gemenskapen? Hur känner de sig när de går nerför gatan?
I Hammenhög på Österlen har man gått ihop i byn för att ta emot de asylsökande. När den första förläggningen startade kom grannar med kläder och gåvor för att hälsa välkomna. Rotaryklubben har försökt hjälpa nyanlända med praktikplatser och ordnat besök till sporthallen, biblioteket och idrottsplanen. Man har ordnat kafékvällar varje vecka. Gymmet i byn ställer upp för dem som vill träna. Migrations­minister Tobias Billström och Migrationsverket har börjat tala om en Hammen­högsmodell, som man nu försöker sprida till resten av Sverige. I Vittsjö utanför Hässleholm har man tagit efter Hammenhög och välkomnar de nya grannarna genom Rotary, kyrkan, idrottsklubbarna och Lions. Byalaget har bjudit på middag och de asylsökande har bjudit tillbaka.
Men på de här orterna är samtidigt missnöjet stort med den byråkrati som placerat flyktingarna på förläggningarna. I Hammenhög var SD största parti i EU-parlamentsvalet, samma sak i Gustav Fridolins Vittsjö. Samma sak i vår lilla by på landet. Och administrationen, byråkratin kring flykting­mottagandet är en sak. Integration är att vara en del av gemenskapen.
Inte ens Sverigedemokraterna kräver längre att flyktingar som fått uppehållstillstånd ska skickas hem. (Det gör däremot Svenskarnas parti, enligt principen sist in, först ut). Från SD och partiets väljare brukar det sägas att man inte är emot människorna som flyr hit, utan att man oroas för integrationen.
Nu har man ett utmärkt tillfälle att visa att man menar vad man säger. 60?000 människor tillbringar sin första sommar i Sverige och de flesta kommer att bli kvar. Om man månar om integrationen, sammanhållningen, kan man göra en insats genom att tala om för dem att de är välkomna.
Paulina Neuding