Tystnad gav framgång

Ledare Artikeln publicerades
Blott tyst diplomati kan bidra till att svensken Johan Gustafsson i likhet med de två missionärerna i Syrien kan släppas ur islamisternas fångenskap.
Foto:AFP
Blott tyst diplomati kan bidra till att svensken Johan Gustafsson i likhet med de två missionärerna i Syrien kan släppas ur islamisternas fångenskap.

Efter 508 dagars fångenskap i Syrien frigavs två svenska missionärer under söndagen. Den tysta diplomatin visade sig vara mer framgångsrik än aktivism.

Blott en grupp förbedjare i från frikyrkoförsamlingar Norrbotten och närmast anhöriga har känt till ödet för de två svenska missionärerna som tillfångatogs av en terroristgrupp sedan de korsat Syrien efter ett uppdrag i Jordanien. Ingen information har nått medier eller politiker om förkunnarnas tid i fångenskap hos islamisterna.

Utrikesminister Margot Wallström (S) tackade på söndagen också svensk polis och den palestinske presidenten för ansträngningarna som lett till att missionärerna släpptes ur den grymma fångenskapen. Den tysta diplomatin ser ut att ha firat ännu en triumf.

Frånvaron av medieuppgifter är inte bara av godo. Missionärer löper som i alla tider risken att bli martyrer. Fasorna i Syrien får inte korrekt uppmärksamhet. Att den islamistiska terrorn också drabbar svenskar måste också naturligtvis skildras. Det gäller för övrigt också den Värnamobördige svensken Johan Gustafsson som för bara någon vecka sedan fick fira sin 40-årsdag som fånge hos en terrorgrupp i Mali. Om Johan Gustafsson har det varit påfallande tyst. Kampanjerna från kultureliten har lyst med sin frånvaro.

Vem offret är spelar viss roll. Men att påstå att svenska missionärer i fångenskap inte skulle väcka starka känslor i press eller i befolkningen är att gå för långt. Att få känner till Johan Gustafsson kan inte avskrivas på kontot ignorans för islamismen. Däremot har många haft starka intressen i att framställa sig som engagerade för författaren Dawit Isaac i Eritrea eller att kritisera den tidigare Alliansregeringen för passivitet i fallet med Etiopiensvenskarna. Mer än en gång har det mer handlat om att sätta sig själv i strålkastarljus än att kämpa för Isaacs bästa.

Diplomati är till sin definition tyst. I fallet Johan Gustafsson finns ingen stat som motpart. Däremot finns det kriminella som hoppas på lösensummor. Att berätta om Gustafssons öde tillhör journalistikens uppdrag. Kampanjer riskerar däremot att vara en strategi som går kidnapparna till mötes. Möjligheten att få en lösensumma antas öka. Riskerna ökar att fången blir ett objekt som säljs till högstbjudande - till än värre terrorister. Sverige har i dag en trupp i Mali vilket också hör till saken. Spekulationer om militära ingripanden underlättar inte direkt Gustafssons situation.

Medier står inför moraliska dilemman när det gäller kännedom om kidnappningar. Och alltför ofta har den etiska kompassen saknats i svensk offentlighet. Politiker med agendan att klanka ner på den tidigare regeringen i fallet Isaac kan ha försvårat möjligheterna till ett frisläppande. Ju högre och ju mer offentliga de svenska protesterna blir mot Eritrea desto mer ökar prestigen i fallet. En regim som vill visa brutalitet inför undersåtarna backar ogärna inför påtryckningar från ett europeiskt land. Förutsättningarna för ett frigivande även av samvetsfången Isaac är att den tysta diplomatins arbete accepteras. Missionärerna är säkerligen tacksamma för förbönerna. De är säkerligen lika belåtna över frånvaron av kampanjer som mer handlar om avsändaren än om offret.