• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Tuffare att möta Löfven

Ledare 2012-02-01 | Uppdaterad 2012-02-01

"Opinions- och väljarmässigt har regeringens arbetslinje varit en framgång", skriver Maria Abrahamsson. Men vad händer när näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström möter Stefan Löfven och inte Ylva Johansson?

Både valet och talet har sedan lovordats inte bara i de egna leden utan också från näringslivshåll.

Förklaringen är Stefan Löfvens fokus på ”jobben”.

Inför smattrande kameror, den församlade socialdemokratiska aristokratin och ett stort medieuppbåd förklarade den nya S-ledaren att nej, han tänkte inte redan nu ge en programförklaring men ville ändå säga ”någon sak om jobben”. Där, på Fotografiska museet i Stockholm, erkände Löfven utan en rodnad på kinderna att ”vi”, partiet, "inte har varit tillräckligt slagkraftiga och tydliga” om att jobblinjen ska ha högsta prioritet.

Ljudet i Stefan Löfvens pipa klingar renare än i Ylva Johanssons. Som socialdemokraternas frontfigur i Arbetsmarknadsutskottet förde hon sossarnas talan i förra veckans riksdagsdebatt. Johanssons tonläge är alltid uppskruvat, men den här gången blev det bara pinsamt när hon i talarstolen dömde ut regeringens arbetslinje för att vara … en fattigdomslinje?

Detta sagt av en S-företrädare som vill göra det mindre lönsamt att arbeta, fördubbla anställningskostnaderna för unga, fnyser åt fler jobb i hotell- och restaurangbranschen och uppenbart inte tål att de populära RUT- och ROT-avdragen har tvättat svarta jobb vita samtidigt som människors vardagsliv flyter enklare och nya jobb skapas.

Nog för att arbetslösheten är besvärande hög. Inte minst för de unga som fortfarande saknar ett jobb att gå till. Jag tar risken att låta som en allianspolitruk, men det är just för att ytterligare pressa ner arbetslösheten som regeringen kommande år satsar ytterligare åtta miljarder på arbetspolitiska insatser i form av fler handläggare på arbetsförmedlingen, fler praktikplatser och fler utbildningsmöjligheter. Insatser som är riktade till människor som under lång tid har stått utanför arbetsmarknaden och bara kunnat se på hur livet rullar förbi.

Alliansregeringens jobbsatsningar har inget med dagsländepolitik att göra. Den består av konsekventa och långsiktiga åtgärder för att få utanförskapet att minska, sjukfrånvaron att sjunka ännu mer och undan för undan få ännu fler att ta det stora klivet ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Opinions- och väljarmässigt har regeringens arbetslinje varit en framgång, som självklart inte lämnar den kloke Stefan Löfven någon ro. Därför var han glasklar i sitt installationstal: Fler jobb är Sveriges största tillgång och det kommer att vara min viktigaste prioritering! Ja, han gick så långt som att direkt utmana både de gamla samarbetsvännerna i MP och de mer grönröda inom sitt eget parti med förgripligheter om energipolitiken. Det var när han lovade att det aldrig kunde bli tal om att avveckla kärnkraften på bekostnad av jobben.

Men i det korta perspektivet har Löfven annat att tänka på. Nämligen hur han ska inleda förvandlingen av Sveriges nära nog halverade och av inre strider sargade socialdemokratiska parti till att åter bli ett attraktivt alternativ för väljarna.

Maria Abrahamsson, riksdagsledamot för Moderaterna

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus