Tredje man tar risken när kommunen förmedlar jobb

Ledare
Kommunerna agerar när Arbetsförmedlingen fallerar – för att flytta kostnaderna till någon annan.
Foto:

Kommunal arbetsmarknadspolitik får inte gå utöver a-kassornas medlemmar.

Artikeln publicerades 19 juni 2017.

Det är nog ingen överdrift att hävda att förhållandet mellan Arbetsförmedlingen och landets kommuner är ansträngt. Och värre lär det bli: om Arbetsförmedlingen misslyckas i sitt uppdrag att lotsa nyanlända ut på arbetsmarknaden, hamnar frågan om de nyanländas försörjning efter etableringsfasens slut hos kommunerna.

Som en följd av tillitsförlusten har alltfler kommuner börjat driva en egen arbetsmarknadspolitik. Enligt en ny kartläggning från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har 94 procent av Sveriges kommuner någon typ av egna arbetsmarknadsinsatser. Hela 13 820 personer har i dag så kallade arbetsmarknadsanställningar, kommunala anställningar i syfte att de ska komma närmare arbetsmarknaden. (I Kalmar kommun ägnas 55 procent av arbetstiden inom arbetsmarknadsverksamheten åt kommunala arbetsmarknadsanställningar.) Och då är ändå inte alla räknade, eftersom bara 189 av Sveriges 290 kommuner svarade på IFAU:s enkät.

Detta är väsentligt större än många arbetsmarknadsåtgärder som görs på riksnivå. Utmärkt att kommunerna gör något när staten sviker, kan tyckas. Men något tvivelaktigt sker i motsatt riktning också. För ett ytterligare motiv till arbetsmarknadsanställningarnas popularitet är, som forskarna från IFAU skriver, "att deltagaren ska ha möjlighet att upparbeta arbetsvillkoret och därmed bli berättigad till arbetslöshetsförsäkring efter anställningen". Vad är poängen med det? "På så sätt belastas inte kommunernas ekonomi." Arbetsmarknadsåtgärder blir således ytterligare en arena för kampen om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Men här blandas tredje man in. A-kassan är delvis finansierad av medlemmarnas avgifter, som bygger på ömsesidigt ansvarstagande men absolut inte på altruism. A-kassan ska, brukar det påpekas, vara en omställningsförsäkring. Att personer med hög risk för arbetslöshet lämpas över av kommunerna på a-kassan sänker legitimiteten för och innehållet i denna försäkring. Då ligger utträden nära till hands.

Konflikten mellan stat och kommun om vem som ska betala för utanförskapet är kanske ofrånkomlig, men att tredje man drabbas är oförsvarligt.