• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Tjuren och kulturen

Ledare 2010-07-30 | Uppdaterad 2010-07-30

Foto: Jakob Söderbaum

Tjurfäktning förbjuds nu i Barcelona och övriga Katalonien. Foto: Scanpix

I Sverige associerar vi främst tjurfäktning med djurplågeri – och med Kalle Anka på julafton.
Verklighetens tjurfäktningar är rätt lika ”Tjuren Ferdinand”. De utspelar sig på en rund arena som är fullsatt även på vardagar. En stor parad tågar in på arenan under trumpetfanfar, och se’n kommer tjuren... Men till skillnad från i Kalle Anka på Julafton får man se först hur banderiljärerna till fots sticker harpuner i ryggen på tjuren. Sedan spetsar de ridande pikadorerna tjuren i nacken med sina spjut.
Sedan kommer matadoren, den stoltaste av dem alla, och retar tjuren att attackera sin röda cape – det enda matadoren har att värja sig med. Så fort tjuren sprungit in i den viftande capen, vänder matadoren honom ryggen och går med demonstrativt självsäkra machosteg därifrån. Väl medveten om att tjuren för några sekunder blivit förvirrad av att inte ha träffat någonting. Till slut när tjuren är totalt utmattad får matadoren ett svärd. Han ställer sig mitt framför tjuren, och dödar honom med ett precist och kvickt svärdstick rakt in i pannan.

Det händer också att tjurfäktarna blir allvarligt stångade, och de kan dö. Det är en del av ”tjusningen” att det är en så farlig ”sport”. Men visst är det djurplågeri – det är av blodförlusten i samband med allt springande som tjuren blir utmattad. Som svensk är det mycket svårt att förstå detta rituella dödande som försiggår över hela Spanien. Det ter sig ganska barbariskt, hur välklädda tjurfäktarna än är i sina färgglada traditionella dräkter.
För spanjorerna är det dock något av en familje- och folkfest att gå på tjurfäktning. Och, tro det eller ej, de som är allra mest uppspelta i publiken verkar faktiskt vara kvinnorna. Överförtjusta hörs en stor mängd kvinnor vråla ”olé” så fort tjuren stångar – särskilt om det blir närstrid mellan tjuren och capen. Man skulle nog kunna säga att tjurfäktningen som företeelse för spanjorerna är vad midsommar är för oss svenskar.

Ur tjurarnas synpunkt kan man bättre jämföra det med judisk kosher-slakt och muslimsk halal-slakt, som innebär att halsen skärs av och kon förblöder medan den fortfarande är vid medvetande. Slakt utan bedövning förbjöds i Sverige 1937, men som SvD rapporterade den 23/1 sker inte någon egentlig kontroll av hur djuren slaktas. Efterfrågan på sådant kött växer, och enligt SvD tyder mycket på att det säljs även av svenska grossister.

Förklaringen till att det inte är förrän nu 2010 som det första förbudet mot tjurfäktning på det spanska fastlandet kommer, är att det anses vara ett så viktigt uttryck för den spanska kulturen. Även tjuren i sig är central i spansk kultur. Tjurrusning där man släpper tjurar lösa genom byn där invånarna kantar gatorna (ja, skador är vanligt) är en annan världsberömd spansk sed. Och det minner spanjorerna om fornstora dagar, då Spanien var ett världsimperium.

Detta är också den främsta anledningen till att tjurfäktning nu förbjuds i Katalonien: det är imperialistisk spansk kultur. Katalonien betraktar sig inte som spanskt. Anledningen är att de – liksom Baskien – har sin egen särpräglade kultur, ett eget språk och en egen historia sedan långt innan Spanien ens fanns och de har alltid motsatt sig spanskt inflytande. Mot denna bakgrund ska man absolut inte dra den förhastade slutsatsen, som många verkar göra, att tjurfäktning nu är på väg att avskaffas i Spanien. Däremot kunde man vänta sig att det snart även avskaffas i Baskien.
Huruvida den förnyade debatten kring tjurfäktningen leder till att intresset för dess bevarande försvagas eller förstärks i ”det egentliga Spanien” är nog svårt att säga. Men vi kan i alla fall vara tacksamma för att denna sed inte lär sprida sig till något annat land.

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: