Tillräcklighet istället för jämlikhet

Om uttalandet hade gjorts i mellankrigstidens Sverige så hade det varit en konservativ som drivit den linjen. Kanske Rudolf Kjellén, statsvetarprofessorn och riksdagsledamoten för högern som faktiskt uppfann den moderna välfärdsmodellen. ABF:s tidskrift Fönstret uppmärksammade honom för detta vintern 2008.

Socialkonservatismen är den inriktning av konservatismen som särskilt betonar det sociala ansvarstagandet. Såsom tidigare berörts i denna artikelserie håller Storbritanniens nye premiärminister David Cameron som bäst på att etablera en ny socialkonservativ politik för 2000-talet. Värnandet om ett välfärdssamhälle som garanterar de sämst ställda en dräglig tillvaro är en viktig del i socialkonservatismen.

Till skillnad från socialismen går inte socialkonservativ välfärdspolitik in för att bekämpa rikedom – utan fattigdom. Istället för att göra alla beroende av staten vill man att så många som möjligt ska kunna stå på egna ben. Offentliga inrättningar är en given del i detta, men definitivt inte det enda. Privat företagande i allmänhet och inom välfärdsområdet i synnerhet motarbetas inte, det uppmuntras. Om jämlikhet är vad socialisterna vill leverera genom sin välfärdsstat, så är tillräcklighet vad de socialkonservativa vill leverera med sitt välfärdssamhälle.

För David Cameron har det också varit naturligt att göra miljöfrågorna till sina. Faktum är ju att miljörörelsen bygger på grundläggande konservativa principer som förvaltarskapstanken, samhällets behov av en helhetssyn och att det långsiktiga alltid ska gå före det kortsiktiga. Det är viktigt att det nya går ihop med det gamla, vi måste vara försiktiga så att vi inte förlorar någonting som är omistligt, och man anser likaså heterogenitet ha ett egenvärde. En annan likhet är att miljörörelsen förespråkar det personliga ansvaret.

Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps har vänsterblockets nya linje blivit att försöka skaffa sig ensamrätt på välfärdspolitik och miljötänkande. Intressant nog vill man nu också satsa mer på kultur: "kulturen ska ha en större plats både i budgeten och politiken", sa Mona Sahlin i sitt Almedalstal. Miljöpartiet för sin del passade på att slå ett slag för "nationers möjligheter att finnas kvar". De rödgröna talar också mycket om långsiktig hållbarhet. Som grädda på moset vill de satsa på familjen och kritiserar Alliansen för nedrustning av försvaret!

Dessa frågor är, som framgått, centrala inom konservatismen. I mångt och mycket är de rödgrönas inställning härvidlag att slå vakt om det som är. Detta kan betecknas som strukturkonservatism, något som inte har ett dugg att göra med den politiska konservatismen. Konservatismen handlar varken enbart om att försvara det som är, eller om att bara stå upp för vissa frågor. Den konservativa politikens kärna är "frihet under ansvar". Samhällets kulturella grundvalar är en lika viktig del av detta ansvar som moral, liksom att arbeta och göra rätt för sig.

Sedan Thatchers dagar bevakar vi i Sverige brittisk politik noga, och i och med EU-medlemskapet är vi idag mer öppna för politiska vindar från väst än tidigare. Att just dessa frågor – välfärd, miljö, kultur, långsiktig hållbarhet, familj och försvar – alla finns med i 2000-talets svenska samhällsdebatt betyder att jordmånen är maximalt gynnsam för Camerons nya politik här. Den nya konservatismen gör förstås bäst i att inte utan vidare låta passa in sig i högerfacket – högerpolitik likställs ju idag med liberalismen. Istället bör man definiera sig som ett tredje alternativ vid sidan om socialismen och liberalismen. Särskilt den svenska samhällsdebatten, som sedan decennier kört fast i gamla floskler, skulle må väl av en sådan ny dimension.