Tala om livet efter Jöken
Det är ett märkligt politiskt läge när ett samtal på arbetsrum uppmärksammas inte för vad sades utan för vilka som deltog. Många var positiva till att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson till sist höll ett möte, somliga var negativa. Vad som avhandlades verkar dock ingen ha intresserat sig för.
Enligt moderatledarens redogörelse var det ett synnerligen okontroversiellt samtal. ”Jag ville träffas just för att diskutera ett antal viktiga frågor för landet, där våra partier har snarlika uppfattningar”, skriver Ulf Kristersson. SD-ledaren Jimmie Åkesson säger: ”Mötet var givande, konstruktivt och bådar gott inför framtida samarbeten i ett nytt politiskt landskap.”
Något genombrott är det därmed knappast. Det mesta som kan sägas är att partiledarna har gjort en liten ansträngning för att göra bilden av politiken lite mer lik hur politiken egentligen går till.
I själva verket är det naturligtvis ingen nyhet att M och SD har snarlika uppfattningar i mycket. Hade partierna varit radikalt olika, hade M inte tappat stora delar av sin väljarbas till Sverigedemokraterna.
Det är heller inget nytt att partierna kan samarbeta. I riksdagens utskott finns ingen isolering av SD. Där pågår ett närmast institutionaliserat samarbete, inte bara mellan M och SD utan mellan SD och hela den forna Alliansen. När Liberalerna och Centern ibland hotar regeringen med att det minsann finns en riksdagsmajoritet emot vissa av dess förslag, är det just denna fempartikonstellation man syftar på. Och tyngden i tillkännagivandena, exempelvis om att staten borde sälja sitt innehav i Telia, kommer av att Sverigedemokraterna och de borgerliga partierna gör gemensam sak.
Faktiskt kan man undra varför Kristersson och Åkesson alls behöver diskutera detta. Försiktighet må vara en konservativ dygd men här är den faktiskt vilseledande.
Dessutom förenas Moderaterna och Sverigedemokraterna i uppfattningen att tiden är kort. Den konstiga S-ledda regeringen som genomför politik mot sin vilja och har tappat greppet om stora samhällsutmaningar är helt uppenbart inte rätt för Sverige just nu, och ännu mindre fram till valet 2022. Den kan också falla när som helst. Liberalerna är i existentiell kris och måste, om partiet prioriterar sin överlevnad, lämna januariöverenskommelsen. Socialdemokraterna är också i existentiell kris och måste lämna januariöverenskommelsen. När som helst kan landskapet förändras.
Därför är det illavarslande att partiledarna inte har kommit längre än att diskutera livet under Jöken och beskriver det som ”ett nytt politiskt landskap”. Avtalet är snart ett år och har passerat sitt bästföredatum. Samtidigt kommer aldrig tillståndet som rådde före Jöken tillbaka. Det intressanta är hur partierna agerar i det landskap som kommer efter Jöken.
Då duger det inte att ”diskutera” frågor där man hursomhelst vet att man är överens. Snarare borde samtalet handla om de frågor där partierna står allra längst ifrån varandra, och hur man skulle hantera dem i ett framtida samarbete. Här har Moderaterna försatt sig i en svår situation. Så länge partiet var det större av de två, var det rimligt att göra anspråk på att leda samarbetet. När partiet nu enligt SCB är fyra procentenheter mindre blir frågan snarare vilka eftergifter man kan tvingas till.
Det tog för lång tid innan Moderaterna insåg att Alliansen hade somnat in. Nu verkar partiet illa förberett för nästa förändring av det politiska landskapet. Det är oroväckande, inte vem som pratar med vem på ett arbetsrum.
