Tala med en tunga om läkemedelsmyndigheten

Ledare Artikeln publicerades

Samma regering som talar om att utlokalisera etablerade myndigheter kampanjar i EU för att unionens läkemedelsmyndighet EMA ska flyttas till Stockholm.

Lund, Göteborg och Uppsala konkurrerade med huvudstaden om etableringen av EU:s läkemedelsmyndighet, om den nu skulle flyttas till Sverige.

Bakgrunden är att den ska omlokaliseras från Storbritannien och London på grund av att britterna är på väg att lämna EU. Både stora och små medlemsstater, som Spanien, Frankrike, Italien och Danmark, slåss om att få jobben - 900 stycken - och prestigen som en läkemedelsmyndighet innebär.

För svenskt vidkommande fanns möjligheten att slå två flugor i en smäll.

En lokalisering utanför huvudstadsregionen hade gått i linje med regeringens utgångspunkt att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Det förefaller betydligt enklare för alla inblandade att lägga nya myndigheter utanför Stockholm än att flytta redan existerande stora arbetsplatser med många anställda från huvudstaden. Varför regeringen till slut valde Stockholm till kandidatstad är inte alldeles klart. I Stockholm finns Karolinska Institutet och i Uppsala Läkemedelsverket, men såväl i Lund- som Göteborgregionerna finns universitetssjukhus och medicinska forskningskluster.

Regeringens beslut ifrågasätts således på goda grunder och på bred front. Men det måste samtidigt respekteras. Därför är det förvånande att tunga skånepolitiker fortsätter att agera för att lokaliseringen i stället ska ske i Köpenhamn. En stat som talar med två tungor får en svagare och inte en starkare röst i EU. Regeringens samordnare för life-science frågor, Anders Lönnberg, arbete med den svenska kandidaturen försvåras avsevärt.

Skånes lobbyarbete för är ett av många tecken på hur större kommuner och regioner i dag bedriver allt mer av egen utrikespolitik. En inte alltför långsökt parallell är Karlshamns kommuns kontraktsskirvande med ryska Gazprom om gasledningen Nordstream 2, som går på tvärs med regeringens hållning.

Ansvaret för utrikespolitiken ankommer emellertid på regeringen och ingen annan. I förlängningen ligger annars att inte bara utrikespolitiken utan också att staten fragmentiseras.