Systemet är skandalen

Ledare Artikeln publicerades

Identitetspolitik, inte bristande omdöme, är kärnan i skandalen med bostadsministerns umgänge med grå vargar.

Systemet har brustit, säger Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin om partivännen och ministerkollegan Mehmet Kaplans samkväm med en företrädare för turkisk fascism.

Och det är helt sant, om än inte riktigt på det vis Fridolin menar. För Kaplandebaclet handlar om mer än en ministers brist på omdöme. Det handlar om identitetspolitiken satt i system, ett system som går ut på att vårda relationer med väljargrupper inte som medborgare i allmän mening utan som företrädare för subkulturer. En minister och partiföreträdare sitter inte till bords med turkiska företagare för att det är trevligt.

Den här gången brast systemet, i och med att en av de närvarande visade sig vara aktiv i helt andra företag än fredligt näringsliv. Men även när systemet fungerar som det ska kräver det en delikat balansgång, där kompetens och omdöme strukturellt sätts åt sidan för kontakter och relationer. Ideologin sätts tillfälligt åt sidan till förmån för grupptillhörighet. Och att somliga av dessa relationer tenderar åt det osunda tycks ingå i kalkylen.

Hur fel det kan bli har visat sig många gånger förut. Man minns till exempel när Jason Diakité, känd under artistnamnet Timbuktu men okänd som förtroendevald, valdes in i en MP-arbetsgrupp för mänskliga rättigheter och samtidigt kritiserade insatsen mot militanta islamister i Mali. "Olja, gas, politisk och strategisk kontroll" var enligt Diakité orsakerna till att omvärlden engagerade sig i den humanitära katastrofen.

Systemet är inte heller begränsat till Miljöpartiet. Man minns den förödmjukade process i vilken Socialdemokraterna först valde in Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, i partistyrelsen för att en knapp vecka senare i praktiken peta honom då han inte tog avstånd från antisemitiska föredragshållare i förbundets verksamhet.

Och faktiskt är det Socialdemokraterna som har drivit systemet längst, genom specialföreningar och etniska nätverk.

Det finns till och med exempel till höger. Det finns få belägg för att rektorn Abderisak Waberi, ävenledes representant för Islamiska förbundet, var en särskilt effektiv riksdagsledamot för Moderaterna eller åtnjöt ett stort förtroende bland väljarna i Göteborg i allmänhet. Snarare bedrev partiet genom nominering en form av identitetspolitik som inte blev lyckosam.

Det finns, nödgas man konstatera, ett mått av cynism i den partipolitiska identitetspolitiken. Men det finns också ett stort mått av naivitet - som nu, när Miljöpartiet i sin strävan att vinna sunnimuslimska turkars förtroende tvingas inse att en del av dem inte är klockrena demokrater och antirasister.

Därmed inte sagt att det är omöjligt att värna minoriteter eller driva deras frågor utifrån grundläggande värderingar. Liberalen Fredrik Malm är i detta avseende ett föredöme, kristdemokraten Lars Adaktusson likaså. Kaplans middagsdeltagande däremot är krass identitetspolitik.