Sveriges bönder i kläm mellan motstridiga mål
Landets bönder ska producera mer, till konkurrenskraftiga priser, samtidigt som gårdarna ska omvandlas till ekologiskt och småskaligt. Djurrätt och miljövänlighet ska värnas på sätt som inte alltid är baserat på forskning.
Livsmedelsstrategin som antogs av riksdagen 2017 fastslår svensk livsmedelsproduktion måste öka och stabiliseras. Strategin blev en officiell bekräftelse för lantbruket och en viktig uppmuntran till landets bönder. Hur producerar man då mer? Den som frågar en modern högutbildad lantbrukare kommer sannolikt inte få svaret att det är via småskalighet och ekologisk odling.
I Bryssel försöker kommissionen driva igenom ett tak på gårdsstödet. Taket skulle innebära att en gård inte kan få mer än 100 000 euro i stöd, även om storleken på gården egentligen kvalificerar sig för mer. Det är få gårdar i Sverige som är så stora att de skulle drabbas, men förslaget sänder en signal om att mindre gårdar är att föredra. Trenden i Sverige och övriga världen är dock att jordbruken blir större. Ett stort jordbruk har skalfördelar som gör det mer effektivt och motståndskraftigt. Efter förra sommarens torka var det många gårdar som slogs ihop för att verksamheten bättre skulle kunna stå emot kommande kriser, det är den enda rimliga utvecklingen för att produktion ska kunna bibehållas och öka. De svenska partierna verkar någorlunda överens om att inte vilja införa taket, förutom Vänsterpartiet som definitivt inte vill gynna ”stora lantegendomar”.
Från liberalt håll höjs röster om att all produktion som inte är globalt konkurrenskraftig bör läggas ned och att stöden till jordbruken måste tas bort. Det kanske låter bra initialt, men med tanke på vad det är Sveriges livsmedelsproducenter konkurrerar med inser man snabbt varför stöden behövs. Maten runt om i världen, även inom EU, som produceras till konkurrenskraftiga priser använder metoder som i Sverige inte är lagliga. Låga löner, obefintlig djurvälfärd och bekämpningmedel som inte är ordentligt prövade.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar att jordbruken ska vara små med lokal anknytning, Kristdemokraterna och Moderaterna vill att jordbruken ska vara mer konkurrenskraftiga. Någonstans däremellan finns verkligheten, med bönder som utvecklar sina gårdar att bli effektivare hela tiden men som är i behov av ekonomiskt stöd för att leva upp till krav på djurvälfärd, skäliga löner och skötsel av land som annars skulle glömmas bort.
Förra året gav regeringen Jordbruksverket i uppdrag att vidta lämpliga åtgärder för att nå uppsatta mål om att 30 procent av den svenska jordbruksmarken ska utgöras av ekologiskt certifierad sådan, och att 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska vara ekologisk, att uppnås till år 2030. Detta står i strid mot att regeringen med Miljöpartiet i spetsen hävdar att det råder klimatkris och att alla tillbörliga medel ska användas för att stävja utsläpp av växthusgaser. Eftersom forskning tydligt visar att ekologisk odling är sämre ur klimatsynpunkt, på grund av den ökade bearbetningen av jorden och beroendet av djurhållning, motsäger regeringen därför sig själva.
Tacklös gärning är alltid tung. Varken EU eller regeringen verkar vara särskilt konsekventa i jordbrukspolitiken, saliga är de bönder som fortfarande orkar.
