Svenska värderingar inget för Bromölla
Det tycks ha blivit en trend - i vart fall i Skåne - att kommuner fattar beslut som går på tvärs med lagstiftningen i syfte att få nationell uppmärksamhet. Staffanstorps löfte att IS-återvändare inte ska åtnjuta försörjningsstöd är ett exempel. Bromöllas beslut att förbjuda bön på arbetstid är ett annat.
Den handläggare som mot förmodan får en IS-terrorists ansökan på sitt bord har att följa socialtjänstlagen och inte kommunfullmäktige. En prövning ska ske. Och i Bromölla är frågan om en anställd som trotsar förbudet och på något sätt ber kan tillrättavisas av en överordnad. Bönförbudet är minst sagt juridiskt tveksamt och lär ses som diskriminering. Förbudet är för övrigt också i strid med svenska värderingar. Det är exempelvis vanligt att församlingar erbjuder andakter på kommunala äldreboenden. Ska personalen då straffas om de sjunger med i psalmerna och instämmer i Vår Fader? Kommunen kapar därmed historiska band mellan kommun och kyrka, mellan det offentliga och civilsamhället och omyndigförklarar sina anställda.
I svensk rätt gäller att en myndighet inte får tillämpa regel som står i strid med högre rätt, som grundlag eller lag.
Enligt rättsvetenskaplig doktrin, som Henrik Wenander i Förvaltningsrättslig Tidskrift nummer 3/2015 behandlar, kan det tänkas att också kommunala tjänstemän kan ”ifrågasätta föreskrifter beslutade av kommunfullmäktige”. Att komma med den typen av invändningar mot överordnade kräver dock åtskilligt av civilkurage och mod. Det är därför välkommet att en kommunanställd anmält sig själv för att ha bett stilla på jobbet.
I svensk kommunalrätt finns åtskilliga exempel på kommuner som agerat i lagens utmarker, ofta när det gäller att ge ett otillåtet stöd till enskilda företag. Kommunalrätten och det starka självstyret bygger helt enkelt på att lagen respekteras.
I fallet Bromölla är kommunen emellertid inne och petar i medborgerliga fri- och rättigheter med ett förbudsregelverk. Det är inte så det kommunala självstyret ska utövas.
