• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Surrogatmammans rätt är svår att reglera

Ledare 2010-11-12

Hon kan se det som en möjlighet att finansiera de barn hon redan har eller vill skaffa för egen del. Här kan frestelsen infinna sig att bedriva utpressning mot uppdragsgivarna för att få upp priset, eller helt enkelt bjuda ut det barn hon bär till högst betalande på marknaden.

Anta att de tilltänkta föräldrarna vägrar låta sig skörtas upp och avbryter kontakten med surrogatmamman. Hon befinner sig kanske i slutfasen av graviditeten och kan inte få någon abort, och har inget eget intresse av att behålla just detta barn. Vem tar ansvar för ett liv som kommer till på sådana premisser?

Vad händer om surrogatmodern i stället fäster sig vid det barn hon har burit under nio månader och inte vill överlämna det till de tilltänkta föräldrarna? Ska polisen ha rätt att med tvång ta barnet ifrån henne och överlämna det till föräldrarna? Frågor som dessa är inte grund för att avvisa en legalisering av surrogatmammor, men de pekar på att vi åtminstone bör noga tänka igenom hur en legalisering ska se ut.

Existensen av surrogatmödrar väcker också mer generella frågor om det berättigade i att använda människor som medel. Här kan det vara klokt att minnas hur Immanuel Kant en gång formulerade sig: Vi ska behandla oss själva och andra alltid som mål och aldrig enbart som medel. Det behöver alltså inte vara något otillständigt i att behandla andra som medel, så länge vi inte reducerar dem till att vara enbart medel. En slav är enbart ett medel, men en person som fritt går med på att leverera en tjänst i utbyte mot pengar, och under former som hon själv kan kontrollera, behandlas inte som enbart ett medel.

Den medicinska vetenskapen aktualiserar återkommande gränsen mellan att behandla människor som medel och att behandla dem som enbart medel. Nyligen föreslog Läkaresällskapets etiska delegation att det bör vara möjligt att ge fortsatt vård till patienter vars liv inte går att rädda, för att därigenom kunna bevara deras organ för donation. Sådan så kallad donationsförberedande behandling har inte den döende patientens bästa för ögonen, utan syftar till att erbjuda transplantationsmöjligheter för andra patienter.

Men även i förslaget till legalisering av donationsförberedande behandling finns ett viktigt förbehåll. Det ska gälla enbart patienter som samtyckt till att deras organ ska doneras. Därmed kan behandlingen ses som förenlig med patientens egna önskemål. Patienten reduceras inte till enbart ett medel. Om man däremot slentrianmässigt hade hållit patienter vid liv enbart för att skörda deras organ, oberoende av deras eget samtycke, så hade det varit ett exempel på förakt för individens självbestämmande, fullt jämförbart med de mest negativa beskrivningarna av prostitution och surrogatmödraskap.

Per Bauhn
professor i praktisk filosofi
Linnéuniversitetet

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus