Supporterkulturen är fotbollens själ

Ledare Artikeln publicerades

Kalmar har hittills varit förskonat från allvarligare läktarincidenter men är som fotbollsstad berört av utvecklingen kring allsvenskan och svensk fotboll.

Under våren och sommaren har ett antal incidenter kring allsvenska fotbollsmatcher fått stor uppmärksamhet i media vilket föranlett en hätsk diskussion om vad man skall göra för att komma till rätta med ”huliganismen”. Eftersom diskussionen primärt förts mellan människor som sällan eller aldrig bevistat en allsvensk fotbollsmatch finns det skäl att göra några klarlägganden.

Det första handlar om medierapporteringen. Den som följt nyheterna under våren och sommaren har lätt kunnat få intrycket att det i det närmaste råder inbördeskrig i anslutning till svenska fotbollsmatcher. För den som regelbundet gått på matcher under det gångna decenniet ter sig emellertid journalisternas uppskruvade tonläge tämligen absurt. Det har inte varit så här lugnt på matcherna i mannaminne.

Runt millennieskiftet var det betydligt stökigare kring de svenska fotbollsarenorna. Det förekom bråk både på och runt arenorna på ett sätt som är helt främmande idag. Både planinvasioner och inkastade föremål var vardagsmat liksom pyroteknik i form av bengaliska eldar på läktarna. Mediernas påståenden om att våldet kring fotbollen eskalerar är helt gripet ur luften.

Man blandar dessutom ihop äpplen och päron på ett journalistiskt ohederligt vis: enskilda fyllon som kastar in saker på planen eller sådana som 18-åringen i Malmö som knallade in och knuffade motståndarnas målvakt buntas ihop med de organiserade ligister som vanligtvis kallas huliganer.

En annan skillnad är Svenska Fotbollsförbundets sätt att hanterade uppkomna situationerna. Istället fört att resonera med supportergrupperna har man valt en fullständigt missriktade linje av nolltolerans, som skapat fler problem än vad den har löst. Mest parodiskt var när man, utan stöd i tidigare praxis, började bötfälla fotbollsklubbar för ramsor som fansen sjungit på läktarna. Mest nitisk var domare Martin Hansson som anmälde Djurgården för att det skanderats ”Domarjävel” från läktaren.

Det är rimligt att straffa en klubb med böter om den brustit i de på förhand överenskomna säkerhetsåtagandena, men att bötfälla en klubb som gjort allt som stått i dess makt är snarast kontraproduktivt. Det är heller inte rimligt att de tiotusentals fredliga supportrarna skall straffas för vad en eller ett fåtal bråkstakar ställt till med. Kollektiva bestraffningar förekommer inte på annat håll i en rättsstat och borde inte göra det i föreningslivet heller.

I England har man vidtagit hårda repressiva åtgärder för att komma till rätta med den utbredda huliganismen. Dessa åtgärder har slagit hårt också mot den positiva supporterkulturen. I England är det till exempel förbjudet att stå upp på matcherna. Publiken kommer i alla fall. Det beror på att Storbritannien har en av världens allra bästa fotbollsligor.

Med allsvenskan förhåller det sig helt annorlunda. Här är man direkt beroende av supportrarna – den hängivna publik som troget kommer år efter år, oavsett väder och tabelläge. Supportrarnas engagemang på läktaren är dessutom en viktig del av själva produkten. Den stämningsfulla inramningen kompenserar i viss mån för det dåliga spelet när det kommer till att locka ytterligare publik till matcherna.

Tyvärr har SvFF:s ledning svårt att förstå dessa mekanismer. Majoriteten av medlemsföreningarna är små landsortsklubbar i de lägre serierna med helt andra intressen än de stora elitklubbarnas, och ingen insikt i supporterkulturens villkor. Det är dessa klubbar som utser förbundsstyrelsen, vilket är förklaringen till varför Lars-Åke Lagrell kunnat sitta på sin post i två decennier. Småklubbarna måste inse att intresset också för deras verksamhet är beroende av elitfotbollens väl och ve. Lagrell och andra vill nu avskaffa 51 procentsregeln, som garanterar de ideella föreningarna aktiemajoriteten i klubbarna, för att slutligen bli av med supporterinflytandet. Samtidigt har en ny undersökning i Storbritannien kommit fram till att ökat supporterinflytande skulle vara ett sätt att komma till rätta med läktarproblemen.

Om inte svensk fotboll skall dö sotdöden måste såväl förbundsledning som journalister ta sitt ansvar. Den oansvariga sensationsjournalistiken har kanske sålt lösnummer men skapat en falsk bild av verkligheten och en animerad debatt som mynnat ut i rent kontraproduktiva förslag. Förbundet måste inse supporterkulturen är en tillgång och inte ett hot och börja samverka med supporterorganisationerna för att komma tillrätta med de problem som faktiskt finns.

LAJ