• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Brev till ledarsidan, tisdag; Per Krause

Sunt förnuft i klimatdebatten

Ledare 2009-04-21 | Uppdaterad 2009-05-08

Det är dags att syna och ifrågasätta också klimatsatsningarnas konsekvenser för vår utveckling och vårt välstånd. Försiktighetsprincipen – som säger att det är bättre att ta i för mycket än för lite även om vi inte är helt säkra på klimatförändringens konsekvenser – är inte helt riskfri. Långt därifrån.

Detta gäller inte minst när konsekvenserna för utvecklingsländerna beaktas. Det hävdas ju ofta att det är de fattiga länderna som kommer att drabbas hårdast av den påstådda klimatförändringen, samtidigt som dessa länders koldioxidutsläpp är mycket begränsade i ett internationellt perspektiv. Men inte minst det första antagande – att utvecklingsländerna är de som har mest att förlora på klimatförändringen – är långt ifrån självklart.

Mycket tyder i själva verket på att skiftningar vad gäller miljöförhållanden i utvecklingsländerna för det mesta går att förklara med någonting annat än klimatförändringen.

I en intervju publicerad på den finländska myndigheten Utvecklingskommunikations webbsida från 2007 säger professor Olavi Luukkanen, verksam vid Viks tropiska institut (VITRI) i Helsingfors, att stora variationer vad gäller exempelvis nederbörden alltid har varit typiska för Afrikas torra områden.

”Att framhäva klimatförändringen kan leda till att resurserna används fel”, säger han.

Luukkanen menar att fokuseringen på klimatförändringen gör att uppmärksamheten automatiskt förskjuts från utvecklingsländernas verkliga problem – fattigdom i kombination med krig och konflikter. Problem som knappat beror på klimatförändringen.

Om nu problemen i utvecklingsländerna är något helt andra än miljömässiga så kan vi istället fråga oss vad åtgärderna i syfte att hejda klimatförändringen kan få för konsekvenser. Enligt vissa beräkningar kan kostnaden att uppfylla Kyotoprotokollet samt de beslut som väntas i samband med Köpenhamnsmötet i slutet av året motsvara uppemot fem procent av världens samlade bruttonationalinkomst år 2050. Då detta till stor del sker i form av minskad handel och produktion så uppstår naturligtvis frågan om konsekvenserna i de länder där behovet av ökad handel och produktion är som allra störst, det vill säga de fattigaste länderna.

Gösta Wallin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet, säger i en intervju i tidningen Världen i dag Näringsliv tidigare i år att det skulle krävas ett i det närmaste totalstopp för den tekniska och ekonomiska utvecklingen i den fattiga delen av världen för att uppfylla många av de mål som förs fram av de mer radikala krafterna inför Köpenhamnsmötet. Ökad fattigdom kan således bli resultatet om vi beslutar oss för att med kraft ta itu med klimatförändringen.

Man kan fråga sig om Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand är medveten om detta när hon i en intervju i Aftonbladet säger att vi måste ”transportera oss själva och våra varor mindre än i dag”. Är hon och andra ”klimatmedvetna” politiker beredda att lägga fattigdomsbekämpningen på hyllan? En effektiv fattigdomsbekämpning kräver ju snarare det omvända, det vill säga ökade koldioxidsutsläpp.

Är det därmed inte dags att debattörer och politiker också börjar tala om riskerna med att genomföra drastiska åtgärder för att minska koldioxidutsläppen? Eller ska vi negligera fattigdomens verkliga problem bara för att vi i vår del av världen bestämt oss att hejda en (möjlig) temperaturhöjning på 1-2 grader de kommande hundra åren? Försiktighetsprincipen är inte alltid för den mest försiktige.

Per Krause

Stockholm

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: