Strandskydd med förnuft
En av den senaste tidens många politiska tvärvändningar kom på den så kallade landsbygdsriksdagen under den gångna helgen. Socialdemokraterna som med hårda ord kritiserade en mjukare uppluckring av strandskyddet under alliansåren och lovade att återställa ordningen ställer sig nu bakom en genomgripande reform där lokala förutsättningar ska spela avgörande roll för etableringar av bostäder eller företag. Det är tydligt att frågor kring stad och land i denna valrörelse hamnat högt på den politiska dagordningen och att väljargrupper utanför storstäderna ägnas större intresse än tidigare.
Över en helg försvann således de stora låsningarna i frågan. Inom Socialdemokratin kan frågan om strandskyddet ses som en konflikt mellan visionärer i riksdagsgrupp och i Stockholm som i högtidstal motsätter sig ”privatiserade stränder” och värnar ”hållbar utveckling” och å andra sidan kommunsocialdemokrater i norrländsk glesbygd som vet att de orden är lika med ”långsam avveckling”.
Efter socialdemokraternas u-sväng finns det en tydlig majoritet i riksdagen för en bredare översyn av strandskyddsreglerna. Det behövs. Med dagens lagtext kunde Hammarby sjöstad i Stockholm byggas eftersom mark som var detaljplanerat före 1975 får exploateras, medan det är mycket svårt att få strandskyddsdispens för den ensliga villan vid en sjö eller till och med en mindre bäck i skogslänen. Där det redan är trångt är det öppet för nybyggnation, medan det är svårt att få tillstånd där det är glest mellan stugorna. Det försvårar tillvaron inte bar för den som vill flytta till landet utan också för dem som vill bo kvar. Ett återkommande problem uppstår i samband med generationsväxlingar inom lantbruket där det par som lämnar fädernesgården inte kan få tillstånd att bygga ett nytt hus på ägorna.
Den förändring som alliansen genomdrev, att kommunerna fick möjlighet att peka ut särskilda undantagsområden (Lis-områden), avfärdas i efterhand som en närmast marginell förändring. Så var det inte. Det är förenklat att som Centerpartiet hävda att ”samma regler råder i Marstrand som i Arjeplog” eftersom det är möjligt för Arjeplogs kommun att peka ut platser där strandskyddet upphävs. Det får emellertid inte ske i Marstrand där stränderna har ett extra lagstadgat skydd precis som längs Kalmarkusten och på Öland.
Här finns en populism och ett förenklande som inte tar hänsyn till andra betydelsefulla intressen. Att som Socialdemokraterna föreslå införa olika regler i olika delar av landet strider också mot principen att lagstiftningen ska vara generell och gälla lika för alla.
Argumentet som hörs från Moderaterna att det finns 39 000 mil kust och sjöstrand som bara väntar på att bli bebyggd är tämligen ovidkommande. Efterfrågan på året runt bostäder vid ödsliga Norrlandssjöar är knappast skyhög. Dessutom kan ett enda hus vid hittills obebyggd sjömark förändra en plats skyddsvärda landskapskaraktär.
Även om reglerna blir mer generösa måste även i framtiden exempelvis riksintressen och allemansrättsliga perspektiv vägas in i prövningar av strandskyddsdispenser. En framkomlig väg skulle kunna vara att se över de dispensmöjligheter som finns i dag och bredda dem. En exploatering som tillgängliggör stränder för allmänheten borde exempelvis kunna tillåtas.
När Moderaterna exempelvis talar om att ge kommunen i det närmaste full bestämmanderätt över strandskyddet uppstår frågan om vilken instans som då har att värna naturdimensionen och riksintressen i bygglovsärendena. Det är ju lätt att anta att kommunerna har ett större intresse av expansion än att beakta natur- och miljöintressen. De är dessutom mer känsliga för påtryckningar än länsstyrelsens statstjänstemän. När sade en mindre kommun nej till en sjönära exploatering?
Det är naivt att tro något annat än att staten även efter en strandskyddsreform har inflytande över etableringar som är för all framtid. Det är också naivt och föga genomtänkt att föreslå något annat.
