Dags för kulturarvsstrid

Ledare Artikeln publicerades

Ärkebiskop Antje Jackelén bör göra som sin företrädare Anders Wejryd och höja rösten rejält mot regeringens medvetna urholkning av anslagen till vård av landets kyrkobyggnader.

Sommarutflykten med bil eller cykel leder inte sällan - trots barnens protester - till någon av traktens sevärda kyrkor. Kanske till Hossmo kyrka strax söder om Kalmar eller till någon av rundkyrkorna på Södermöre? Eller till de medeltida kyrkorna på höglandet?

Voxtorps kyrka. Ett kulturarv som staten ger allt mindre pengar till.
Foto: Karin Asmundsson
Voxtorps kyrka. Ett kulturarv som staten ger allt mindre pengar till.

”Vad har ni att visa”, frågar turisten från Centraleuropa och blir vanligen förstummad när han får se landsbygdskyrkans historiska kulturskatter. De svenska kyrkorna utgör ett internationellt sett unikt kulturarv. En tusenårig historia, lokal och nationell, speglas i och av kyrkorna över hela landet.

Men löftena skola svika. När relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändrades år 2000 hade kyrkan utlovats en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor, inflationsskyddade per år. Det var en del i uppgörelsen. En summa på den nivå har aldrig betalats ut. I årets budget uppgår ersättningen till just 460 miljoner kronor - hade den varit i samma penningvärde som när summan fastställdes hade kyrkan fått 578 miljoner kronor i år.

Svenska kyrkan förvaltar en stor del av det nationella kulturarvet, som också är reglerat i lag. Alla kyrkor byggda före 1940 räknas som kulturminnen. Storleken på ”Kae”, som ersättningen förkortas till av branschfolket, medför sannolikt att många tror att staten tar det övergripande ansvaret. Så är det inte. Bidragen kräver med eller snarare majoritetsfinansiering av Svenska kyrkan och löpande underhåll ersätts inte. Det är också värt att poängtera att Svenska kyrkan är reglerad i lag, den ska bland annat vara rikstäckande. Någon möjlighet att göra sig av med kulturminnesmärkta kyrkor som är dyra i drift i glesbygden finnes således ej. Det går alltså inte att tala om någon positiv särbehandling av Svenska kyrkan i kulturarvshänseende. (Därmed inte sagt att att andra byggnader som missionshus och frikyrkliga kapell också är en del av det gemensamma kulturarvet. Även missionshus kan förklaras som byggnadsminnen.)

Under alliansåren kritiserade dåvarande ärkebiskopen Anders Wejryd regeringen hårt för dess ointresse för de historiska kyrkoskatterna.

Sedan har det varit märkbart tyst, trots att urholkningen av anslagen bara fortsatt.

Men om alliansregeringen lät anslagen realt sett sjunka hedrade den överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan. Den sittande rödgröna regeringen har andra ambitioner med den kyrkoantikvariska ersättningen.

Inför att en utredning inom Statskontoret ska se över ersättningen slog regeringen fast att det ”kyrkliga kulturarvets potential för en hållbar samhällsutveckling bättre ska tydliggöras”.

De gröna ambitionerna att använda kulturanslag och fristående institutioner som ideologiska verktyg berör således också Svenska kyrkan.

Regeringen är farligt nära att röra vid trossamfundets inre liv - och därmed de grundlagsskyddade föreningens och religionsfriheterna - när den skriver att det kyrkliga kulturarvet i högre utsträckning ska bli en ”angelägenhet för alla”.

Nu är kyrkportarna vanligen öppna utan någon entréavgift för besökare oberoende av religion, etnicitet eller medborgarskap.

Det är lätt att läsa in något annat i raderna. Kyrkobyggnaderna ses i allt högre grad som en statlig angelägenhet. Staten inte bara sänker anslagen realt sett, den drar sig heller inte för att ställa hårdare anspråk på det stora trossamfundet, som om helgedomarna mer är museer än religiösa möteslokaler. Från den främste bland jämlikar, ärkebiskopsämbetet, finns det anledning att åter höja rösten mot regeringen.